Tre dagar i veckan kör Club After Dark på Vasateatern i Stockholm. Då intar Madonna, Britney, Beyonce, Måneskin, Freddie Mercury, familjen Wahlgren och nästan varenda melloartist scenen i After  Darks skepnader och varje kväll får de stående ovationer.
– Ja, publiken älskar det, säger Christer. Jag sade ju innan premiären att jag kanske skulle dyka upp på scenen nån gång, men det har jag inte gjort än. Och det går ju bra ändå, ingen har klagat på att jag inte är med (skrattar).
Men han säger att det är svårt att få utsålt på torsdagar.
– Ja, så är det för de flesta shower och teatrar. Alla artister är ju ute och spelar nu och ska slåss om en publik som håller i pengarna med tanke på elpriser och räntor som höjs etc. Så det är tuff konkurrens. Men vi ska inte klaga, vi har mycket folk och hela kalaset och redan gått ihop sig så vi kan andas ut lite. Dessutom har vi infört barbiljetter för de som inte vill äta och för de som vill se showen igen.
Nu har ni spelat i två säsonger, blev det som du hade tänkt?
– Det blev bättre, det är ett fantastiskt gäng. Och i början visste vi inte riktigt vem som skulle göra vad i showen, så vi testade lite, ”du får göra Måneskin, du får göra Saade”. Men det blev perfekt, alla har hittat sina roller och vi har inte ändrat nånting. Och idag är hela gruppen så samspelta och tighta, jag är otroligt stolt över hela gänget.
Och du är där varje kväll trots att du inte är på scen i showen?
– Ja, jag sade det till någon, jag har det körigare nu än när jag uppträdde, jag är ute i publiken och pratar med alla gästerna, det är alltid någon man känner eller något kul gäng som är där. Och så träffar man hela tiden nya människor, häromdagen var det en 98-årig dam som var där från Örebro med sig yngsta (!) dotter som var 75 år. Fantastiska kvinnor.
– Och i torsdags på World Aids Day fick jag hela teatern att börja lipa (skrattar). Jag fick veta att Kerttu Sturesson satt i publiken, hon var ju en av de första sjuksköterskorna på 80-talet som vågade vårda bögar som blivit sjuka i aids. Jag kollade med henne om det var okej att jag sa några ord från scenen att hon var där och vad hon betytt. Jag berättade att Kerttu vägrade använda plasthandskar på den tiden och hon sa modigt ”de här döende pojkarna behöver kärlek, inga jäkla plasthandskar”. I över 20 år torkade hon tårar utan handskar. Du vet, hela publiken stod upp, en del grät och applåderna ville aldrig ta slut. Det var ett fint ögonblick.
Och så blir det nyårsfest på Club After Dark!
– Ja, på nyårsafton gör vi en specialgrej med lite senare middag, show med lite extra allt och så skålar vi in 12-slaget tillsammans – och jag kommer vara där. Men jag kommer inte göra något nummer på scenen. Det tror jag inte iallafall. Vi får se…