Sverker Åström, 96, har avlidit

Idag meddelas att den svenska toppdiplomaten, Sverker Åström, avlidit i en ålder av 96 år.
Åström kom ut 2003 som homosexuell i offentligheten genom boken ”Ögonblick” när han var 87 år gammal och kunde då berätta om hur han utsatts för misstänkliggörande just på grund av sin sexuella läggning. I samband med sitt utkommande valde han att lyfta detta i en debatt riktad mot svenska säkerhetspolisen och dess hantering av homosexuella.
– Skälen till att polisen uppmärksammade mig var väl kombinationen av att jag varit i Ryssland, att jag var chef för ryska avdelningen i UD och att jag i tjänsten umgicks med sovjetiska diplomater. Och så att jag var homosexuell. Dessutom hade polisen självklart vetskapen om de engelska spionerna Burgess och MacLean, som var intellektuella, homosexuella och arbetade vid UD. Sammantaget ledde detta till den här misstanken mot mig. Jag slog då bort detta som löjligt.
Att leva öppet som homosexuell under hans diplomatkarriär var det aldrig tal om.
– När jag var i tjänst tänkte jag aldrig på det, tanken var utesluten, svarade Sverker Åström i QX på frågan om hans val av tidpunkt för att berätta.
– Särskilt när fördomar och lagstiftning var negativa. Då var det inte ens en fråga om att komma ut. Men nu har samhällsklimatet förändrats och så har jag levt pensionerad under en längre tid. Och för det tredje vet alla människor om det i alla fall.
En strålande glad Sverker Åström kunde så året efter sitt utkommande ta emot hyllningarna på GayGalan och deltog öppnare än tidigare i det stockholmska gaylivet.
Åström var under sin karriär en stark profil. Han började sin diplomatkarriär 1939 och gick i pension 1982 för att bli rådgivare och skribent i utrikespolitiska frågor. Många är berättelserna om hur han i Paris, under sin tid som ambassadör, kunde gå ut i morgonrocken för att köpa sin baguette, hur han alltid bar strumpor i olika kulörter och hur hans förfinade sätt roade och väckte respekt så länge han inte belevat framförde kritik. Då mumlades det surt bakom hans rygg.
Åström föddes 1915 i Uppsala och berättade för QX att det var först som 23-åring han upptäckte att han var homosexuell. Men hans fokus låg på det utrikespolitiska planet och de sociala förändringar som kom i samband med avkriminaliseringen 1944 berättar han att han inte var så upptagen av.
– Jag visste ju att lagen ändrades, men fortfarande var synen på homosexualitet mycket negativ, sa han till QX 2003 och berättar att det då inte fanns några gayklubbar utan det sociala gaylivet utövades i Humlegården och Kungsträdgården.
Trots att det gjorts klart för honom att hans homosexualitet var en känslig aspekt av hans personlighet så hade han aldrig problem att röra sig i gaykretsar.
– Jag var glad åt att det kom klubbar och gick ut på dem ibland. Jag gillar ju oerhört att dansa, och disco och sånt. Nuförtiden går jag inte ut så ofta, sa han 2003.
Någon längre relation hade han aldrig. På frågan om han sett något komplicerat med att vara homosexuell så svarade han.
– Det enda är att man dömer sig själv till ensamhet om man inte hittar en permanent partner, vilket jag aldrig har gjort. Men det kan man motverka på andra sätt.
Under sin tjänstgöring i New York utspelades även den händelse i slutet av juni 1969 som radikaliserade landets och världens hbt-personer, Stonewallrevolten.
– Faktum är att jag var på Stonewall bar då, berättade han i QX. Jag vet inte om jag var där den mest dramatiska kvällen, men jag var där de där dagarna. Den kvällen jag var där kom polisen dit, stora karlar med batonger, för att stänga lokalen. Då var det killar som klättrade på dem, hånade dem och drev ut dem. Det var naturligtvis en historisk upplevelse.
Men det gjorde inte att du blev engagerad i gayfrågor?
– Nej, jag hade mina vänner naturligtvis, men jag engagerade mig egentligen inte.
För Sverker Åström var utformandet av den svenska neutralitetspolitiken det stora livsverket. Ett livsverk han även under pensionen försvarat närmast med näbbar och klor.
Vid hans utkommande som homosexuell lyftes även frågor om hans förflutna upp. Kritik mot att han som ung student var medlem i det fascistiska partiet Sveriges Nationella Förbund framfördes. Åström avfärdade detta genom att säga dels att det var en bagatell och dels att han inte hade något minne utav det engagemanget.
Hans snedsteg som ung blev dock tidigt förlåtet av det svenska etablissemanget och väckte aldrig, som hans homosexualitet, vare sig UDs eller säkerhetspolisens misstänksamhet. Kort innan Sverker Åström kom ut med sin bok träffade han dåvarande utrikesminister Anna Lind. När väl boken kommit ut i bokhyllorna hade hon fallit offer för en vettvilling.
– Jag träffade henne faktiskt på UD två dagar innan attentatet. Då berättade jag för henne att jag skulle komma ut i Svenska Dagbladet. Hon omfamnade mig och sa ”det tycker jag att du gör alldeles rätt i”. Det kändes bra att ha fått denna sista hälsning från henne.
När Sverker Åström valde att ta steget gav det eko i hela Sverige. Säkerhetspolisens och samhällets syn på homosexualitet som en ”fara” och en ”osäkerhetsfaktor” belystes och dess absurditet kunde därmed avslöjas. Sverker Åströms frimodighet gjorde att en viktig del av vår samtidshistoria kunde lyftas upp i ljuset och ord kunde sättas på hur en generation homosexuella under 60 – 70-talen tvingades till diskretion men också om hur de som var starka och hade möjligheterna hittade vägar att leva goda liv trots allt.
Att Åström kunde hyllas på QX GayGala 2004 och att han själv entusiastiskt ville delta för att året efter iklädd tiara kunde kröna Peter Jöback som det årets Homo är ett bestående minne om en diplomatins man som strax innan han fyllt 90, såg möjligheten att med glädje och en viss spefullhet ge igen för alla de år han generats av en homofobisk era.
Att tala om Sverker Åström som en legend kan låta förminskande, men sanningen är att han var det redan under sin levnad. Och för många en förebild i konsten att våga leva livet trots allt.