Just nu duggar Pridefestivalerna tätt i landet, och i juli månad är det som oftast fokus på Norrland, då intar Pride var och varannan stad i norra delen av Sverige – Pajala, Kalix, Piteå, Sollefteå, Övertorneå för att nämna några.
Det är lätt att glömma bort att det bara fanns två Pridefestivaler i Sverige för inte så länge sedan, Regnbågsfestivalen i Malmö och Frigörelseveckan, som den hette då, i Stockholm.
Idag går det att fira Pride nånstans i Sverige varenda helg, från maj till september. En fantastisk utveckling och något som självklart gör att många hbtq-personer känner sig hemma i sina hemorter. Att de får uppmärksamhet, synas och känna att ”staden” ser dem.
Idag känner jag att Pridefestivalerna på många sätt är unika. För det är ju egentligen enda gången på året som HELA vårt community möts, då vi trängs i Pridepark och går tillsammans i paraden. Under årets 51 andra veckor är vi numera så nischade att hela vårt community aldrig riktigt möts. I Malmö finns till exempel inte ett enda permanent ställe längre där hbtq-personer kan mötas. Och ofta festar flatorna för sig och bögarna för sig.
Och med risk för att låta som Carrie Bradshaw i Sex and the City, ”I couldn’t help but wonder”… Vad gör detta med vårt community om vi aldrig möts längre, om vi inte ses eller lär känna andra som inte lever exakt som vi själva gör.
Jag minns när jag började gå ut i Stockholm på 90-talet. På gayklubbarna mötte jag flator och bögar, transpersoner och dragqueens. Unga och gamla. Jag kunde prata med en advokat i 60-års åldern ena timmen, för att stå och prata med en 19-årig kille som jobbade på Ica i nästa. Hänga i baren med en lesbisk nyexaminerad doktor tidigt på kvällen och en överförfriskad butchig busschaffis vid stängning. Alla möttes vi varje helg på klubbar där vår kära regnbågsflagga vajade utanför. Dessa klubbar var hjärtat i vårt community, men vad händer när hjärtat inte finns längre? När mötena allt oftare sker via mobilen.
Jonny från Malmö säger i QX julinummer: ”Idag består nattlivet i Malmö av flera olika undergroundklubbar och pop-up-ställen som är så nischade och där jag inte riktigt känner mig hemma”.
Jag läser på olika sociala hbtq-plattformar hur många tänker och kommenterar kring vad som händer i vårt community. Och jag får känslan av att vi tappat bort varandra i vår strävan att vara inkluderande. Finns det en risk att vi tappar gemenskapen ju fler bokstäver vi lägger till i HBTQIA+? Ta den den nya progressiva regnbågsflaggan som exempel, den verkar väcka starka känslor inom communityt, talar den till fler om vi adderar trianglar, cirklar och färger eller tappar vi andra på vägen, de som inte längre känner igen sig i den?
Stockholm Prides ordförande Michal Budryk säger i julinumret av QX att han oroar sig över att vårt community är splittrat, det är en av anledningarna till att årets tema i Stockholm Pride är ”Starkare tillsammans”. Han menar att vissa hbtq-personer som idag har fått alla rättigheter inte längre engagerar sig i den kamp som fortgår. När det inte längre handlar om sexuell läggning, utan om könsidentitet, så slutar många bry sig.
Så när ska vi inse att vi inte är i hamn förrän ALLA har rätten och möjligheten att vara sig själva? Och när ska vi förstå att de rättigheter vi skaffat oss idag, kan tas ifrån oss imorgon. Låter det som en omöjlighet? Well, som Michal säger: ”Se bara vad som händer i Italien…”
Regnbågskampen är en kamp som måste utkämpas varje dag. Det räcker inte med att göra det en gång om året, medan vi lyssnar på schlager och skålar i champagne. Även om det är förbaskat trevligt!