– Mitt första minne av att jag känt något annorlunda var i åttaårsåldern. Kungen och Silvia hade gift sig och jag satt och bläddrade i Veckojournalen och tittade på alla fina klänningar från bröllopsfesten, och jag minns att jag satt och tummade på dem och kände en intensiv längtan efter att få vara lika vacker. Men jag var ju pojke och skulle bli en man, det var inte tal om något annat. Men det här var första gången jag upplevde en avvikelse hos mig som var oönskad.

Annons
Annons

Jag och Caroline Farberger träffas på Grand Hotel i Stockholm. Vi beställer varsin kaffe och slår oss ned i Cadier- baren. Hon bär en svart dräkt från Hugo Boss, vit blus och svarta skor med hög klack. Elegant.

Knappt två veckor har gått sedan hon prydde omslaget av DI Weekend där hon för första gången berättade sin personliga story om hur hon gick från Carl till Caroline, från man till kvinna. Intervjun slog ned som en bomb i näringslivet.
– Det blev tydligen läsarrekord, säger Caroline. All time high. Artikeln har även citerats i affärsmedia i Norge, Danmark, Finland och Baltikum. Det har aldrig hänt tidigare i något av dessa länder att en VD kommit ut som trans.

Caroline är idag VD för ICA Försäkring men jag ber henne att backa bandet och ge oss en snabbgenomgång av sitt liv. Men först måste vi reda ut en sak.
En del transpersoner vill inte att man nämner deras namn som de hade före könskorrigeringen. Men du ser annorlunda på det och tycker att det är okej att vi pratar om Carl och att vi skriver ’han’ om den tiden du var Carl?

– Ja, och jag har noterat att en del transpersoner känner så och jag respekterar det, varje transperson har sin egen känsla över vad de inte vill bli ihågkomna med. Jag insåg tidigt att det inte finns en chans på denna jord att jag kan dölja mitt manliga förflutna eller mitt manliga namn. Det finns på nätet och i folks medvetande och i min familjs medvetande, och jag har inte känt något som helst behov av att dölja något.
Okej, då tar vi den där snabbgenomgången…

– Jag är 50 år gammal, äldst av tre syskon, uppvuxen i Lerum i en stabil familj, både mamma och pappa var akademiker. Det var väldigt mycket ”Villa, Volvo, Vovve”. Inte för att min familj hade några aversioner mot något annat, men det fanns inga ickenormativa inslag i min vardag.

Caroline fortsätter.
– I grundskolan var jag klassens plugghäst, på gränsen till nörd. Men när jag sedan började på Chalmers tog något slags gift tag i mig, jag ville inte vara en i mängden, så jag såg till att jag läste in Handels också. Jag tog alltså en dubbelexamen. I efterhand när jag försöker pussla ihop mitt liv kan jag se att jag ända sedan barnsben kände vissa tendenser att det var nånting som var annorlunda med mig. Men som många transsexuella i min situation kan man inbilla sig att man kan bota det genom att göra något väldigt macho eller piska sig själv in i den normativa rollen. Så det var väl det jag försökte göra. Och det resulterade i en fin examen (skrattar).

Efter examen blev det flytt till Stockholm och Carl fick anställning på den amerikanska managementkonsultfirman McKinsey.
– Där jobbade jag i sex år i en väldigt normativ miljö. Det var lite som den amerikanska marinkåren ungefär, fast i kostym. Det fanns en extremt stark stöpande företagskultur, men jag mådde bra i det, jag har lätt för att anamma andra kulturer.
Men, 1998, efter sex år på McKinsey slutade Carl, han hade då jobbat 70-80 timmarsveckor i flera år och kände att han ville ha ett mer vanligt liv, så han blev försäkringstjänsteman på Trygg-Hansa.
– Och förutom en liten avstickare under dotcom-eran blev jag kvar på Trygg-Hansa fram tills för bara ett par år sedan då ICA hörde av sig och erbjöd mig att bli VD för ICA Försäkring. Under den här tiden hade jag även hunnit att både skilja mig och gifta om mig. Min fru Ylva och jag har idag tre barn tillsammans, två i högstadiet och en i lågstadiet. Och det är fortfarande väldigt mycket ”Villa, Volvo, Vovve” i mitt liv, jag har levt ’by the book’ så att säga, även om vi ser kreativt på vår relationsform.

– Ja, säger hon och ler stort, det var en snabbgenomgång av min livsresa..
…som nu blivit lite mindre normativ. För bara två veckor sedan var du på omslaget av DI Weekend och berättade att du nu ska leva som kvinna fullt ut?
– Ja, och det är ju en lång process, men som sagt, så har jag alltid känt att nånting har varit annorlunda med mig, och jag har hela tiden försökt trycka undan det. Man kan likna det vid att jag gått i en militärmarsch hela livet med ett steg i taget men att jag alltid känt att jag haft en sten i skon. Jag kände hur den skavde, men hur jag än försökte sparka till skon för att få bort den, eller distrahera mig, så var den kvar. Jag hårdfokuserade istället på normen, för jag tänkte att om jag hade råfokus på normen så kanske jag kan låta bli att tänka på det här, men det har aldrig försvunnit.

Har den här känslan blivit starkare och starkare med åren?
– Det har varierat över åren, ju mer annat man har i livet desto enklare har det varit att distraheras, till exempel är småbarnsår något som gör en förälder väldigt upptagen, då har jag inget minne alls av att jag känt nånting. Men när jag däremot varit mer fri i tillvaron så har det varit mer påträngande, men då har jag kompenserat det med att arbeta hårdare för att trycka bort det.
– Jag har alltid haft en väldigt stark självdisciplin och jag är en mycket kontrollerad och behärskad person. Bestämmer jag mig för att uthärda nå- gonting så gör jag det, det är så jag är. Det kanske har gjort att det har tagit längre tid för dig att komma ut?

– Jo, absolut. När jag blickar tillbaka på mitt liv och ställer mig frågan ”Varför vågade jag inte utforska den här dragningen åt det feminina tidigare?”, så tror jag att det i mina unga år helt enkelt berodde på en brist på kunskap och förebilder. Senare har det funnits en rädsla över att förlora det jag byggt upp. Jag hade en fin och utstakad väg, en fin examen, ett fint jobb och en fin karriär, om jag nu gör någonting mycket avvikande så kanske jag inte får samma fina utveckling. Jag kanske inte får de där jobben jag vill ha och då kommer inte mitt liv bli lika bra. Jag är uppfostrad med att man inte ska snatta, man ska inte vara full på stan eller begå brott. Och jag la mina feminina tendenser i samma fack.

När kände du att det inte gick att stå emot längre?
– Under senare år har jag mer och mer, i privata sammanhang, börjat tilllåta mig själv att utforska vad det är som får mig att må bra. Det fanns en vilja hos mig att må bättre. Kroppsbehåring till exempel är något som jag aldrig varit bekväm med, jag har aldrig haft vare sig skägg eller mustasch, och mer än en dags skäggstubb har jag nog inte haft sedan lumpen. Det här gäller hela kroppen. Och om jag nu mår bra av att inte ha hår på benen så får jag väl börja raka bort dem. Så då gjorde jag det.

Lite så där i smyg?
– Nej, det blev en vana som min fru självklart observerade, och det är ju inte alla män som gör det till en vana att ha hårfria ben. Men jag vågade ändå inte löpa hela tanken ut, att om man nu känner så här kring kroppsbehåring samt har någon slags odefinierad underliggande dragning åt det feminina, vad skulle det kunna innebära? Djupt inne
i mig själv kanske jag anade men jag vågade inte öppna den dörren, jag insåg att konsekvenserna skulle bli så enorma, hela livet skulle behöva ställas om – och vad skulle det i sin tur innebära? Så därför höll jag rätt långt säkerhetsavstånd till den dörren. Men min fru är en klok person och hon observerade mitt alltmer intensiva arbete med att hålla mig hårfri så hon konfronterade mig för första gången för knappt två år sedan och sa ”men Calle är det inte så att du egentligen vill vara tjej”.

Hon sa det?
– Ja, och jag förnekade bestämt ”nej, nej, nej absolut inte”. Jag var inte där själv, det var så stigmatiserat. Men sen gick det några månader, och i början av 2017 sa hon igen ”men är det inte så att du vill vara tjej”…

Var det något nytt som kommit upp då som fick henne att fråga igen?
– Jag hade väl börjat intressera mig för feminint kodad klädsel, som klackar. Jag sa att det vore roligt att lära sig gå i klackar, men fortfarande inom ramen av att det var en kul och skojig grej. Men andra gången hon frågade mig så sa jag ändå, ”jag vet inte, men jag kanske måste utforska det här”.

Hur reagerade hon då?
– Hon såg ju att det var något som behövde komma ut och att jag för min egen skull behövde utforska det.

Svajade du i humöret under den här tiden?
– Jag har nog alltid varit mentalt stabil, det är mitt sätt att vara, jag var inte deprimerad, men det fanns en nyfikenhet som inte var temporär. Så jag började nätverka.

Hade du inte gjort det innan?
– Jag hade googlat lite men så fort jag fick en träff så stängde jag ner med ett ”åh nej, jag vill inte, jag vill inte” Men nu började jag mer aktivt söka upp andra.
– Så jag träffade andra transsexuella och det första rådet de gav mig var att ställa mig i kö till en könsidentitetsut- redning, för kön är lång, så jag fick en remiss och ägnade sedan våren 2017 åt att utforska den här nya sidan av mig själv mer aktivt. Jag gav mig helt enkelt ut för att testa ett nytt uttryck, som kvinna. Men jag ville ha professionell hjälp, jag ville ha bra peruk, bli professionellt sminkad och testa kläder med bra snitt, sen gav jag mig ut på stan.

Var du inte rädd att någon skulle känna igen dig?
– Jo, jag tänkte självklart på det, men peruken var väldigt effektiv. Ingen kunde känna igen mig i den. Så jag testade det här under hela våren och kände en dag, ”shit, this is it”, det grep tag i mig…

Sommaren 2017 gick Carl mest runt och våndades. Hur skulle han hantera det här? Han var rädd för konsekvenserna om han verkligen gjorde en transition.
– Jag försökte in i det längsta att pussla ihop det och tänkte att det kanske räcker med att vara transvestit då och då eller ickebinär. Men ju längre sommaren gick så kände jag, ”jag är väldigt mycket binär och väldigt mycket kvinna innerst inne i min identitet” och då är det bara en 100% transition som är alternativet.

Carl började genast göra en projektplan över sitt eget liv. En tre-årsplan sattes ihop, det var vad han behövde
för att få de sociala, medicinska och juridiska bitarna på plats. Han bestämde sig för att komma ut socialt om ett år, innan dess behövde han berätta för familj, släkt, vänner och arbetskollegor.

Och din fru har varit aktiv och stöttande under hela resan?
– Ja, hon har varit ett fantastiskt bra stöd. Att gå igenom en sån här resa är omvälvande och tumultartad för en själv och då är det bra om alla andra parametrar i livet är konstanta, som arbete och familj, och så har det varit.
– Jag har hela tiden hållit min familj, mina föräldrar, och min släkt informerad, och ju närmare man är mig och ju längre man känt mig desto jobbigare är omställningen. Det här är även en resa för de närstående, och det ska man ha djup respekt för.

Vem har varit svårast att berätta för?
– Alla relationer där man har en hög grad av beroende är svåra, men jag har svårt att gradera dem, de är svåra på olika sätt, men både min fru, mina föräldrar och min arbetsgivare har jag ett beroendeförhållande till så det är klart att det kändes extra viktigt.

Hur har dina barn tagit det?
– Fantastiskt bra, det måste vara en generationsfråga, för när jag frågat dem om de inte tycker att det är lite an- norlunda att pappa klär sig som kvinna har jag fått svaret, ”man får klä sig som man vill, vad är problemet”. Jag inser att det är de sociala normerna som är problemet. Om vi skulle vara befriade från det normativa tänkandet så blir det en självklarhet att leva som den man är och kalla sig vad man vill och klä sig som man vill. Allt annat är bara baserat på ett normtänkande.

Och mitt i allt detta så är du dessutom VD för ett företag inom näringslivet, hur har det gått?
– Helt fantastiskt bra, min transition på jobbet krävde lite mer planering än om jag vore en vanlig medarbetare. I april i år tog jag ett möte med min chef, ett möte som jag hade förberett mig i mer än ett halvårs tid för och vi satt i 1,5 timme och pratade efter ordinarie kontorstid. Det var ett fantastiskt möte, jag blev bemött med glädje, kärlek och omtanke på en gång.

Tillsammans tog de fram en kommunikationsplan för hur de skulle kommunicera det till personalen och ett projektteam sattes ihop för att hjälpa till.
– Vi kände alla att det här måste bli bra. Och fredag den 14 september visste vi att DI skulle publicera intervjun med mig så då hade vi det som mål.

Dagen innan DI skulle komma ut så informerade Caroline alla i personalen via en film, och en vecka tidigare hade ledningsgruppen fått reda på det.
– Vi höll det rätt tätt inpå eftersom den här typen av information är svår att hålla inom sig, den har ju hög skval- lerfaktor. Så jag arbetade som vanligt torsdag 13 september och gick hem som Calle, och fredagen den 14 september gick jag till jobbet som Caroline, jag bytte över en natt.

Hur var det att kliva in på jobbet som Caroline första gången?
– Lite spänt så klart, men jag var mycket förberedd. Jag gick upp tidigt, la min make up, sen hade jag bokat en tidig morgontid hos Björn Axén hos deras mest hbtq-vänliga frisör, Kiefer, som såg till att fixa mitt hår. Jag hade övat mig i mitt uttryck, bestämt kläder, så allt kändes bra. Och det är verkligen påfallande hur fort det gått att landa i en daglig rytm. Redan veckan efter blev det en normalitet, medarbetare sä- ger till 95% rätt namn och jag upplever det som att det är business as ususal och det är så jag vill ha det. Men visst är det lite speciellt när någon går hem som man ena dagen och kommer tillbaka som kvinna den andra (skrattar).

Varför valde du att gå ut med din story i media?
– Bra fråga, det kunde ju ha stannat vid att bli en intern sak på ICA. Men jag vet att det finns andra personer ute i näringslivet som är nånstans på hbtq- skalan eller någon annan icke-normativ skala som känner att dom inte kan eller vågar komma till jobbet som den dom är eller att de inte kan berätta i vilken familjekonstellation de lever, vilket kön deras partner har eller hur många partners de har eller vad det nu kan vara som är icke-normativt. Jag vet att det finns såna personer och jag visste att jag skulle bli en lyckligare person om jag fick leva det liv som den kvinna jag är. Så jag vill stärka och ingjuta mod i andra personer inom näringslivet. Om jag visar att det som VD går att göra en könskorrigering och ändå fortsätta i VD-rollen så kan man tycka att det vore okej att göra något som inte är fullt lika långt ut på hbtq-skalan.

Hur har responsen varit efter att artikeln kom ut?
– Fantastisk, jag har helt ärligt inte funderat över vilken respons jag skulle få. Jag uppdaterade min profil på Facebook och bytte namn och skrev, ”nu byter jag pronomen”, men jag nämnde inte transsexuell eller könskorrigering och så länkade jag till DI-artikeln. Idag har min uppdatering 250 000 visningar, över 5000 likes, 50 delningar och 400 öppna kommenterar där alla är positiva, 100%. Inte 99% utan 100% positiva, samt flera hundra privata meddelanden. Men det som berör mig mest är när någon är reellt påverkad, föräldrar som har ett barn som går igenom sin könskor- rigering och skriver ”du ska bara veta vilken förebild du är”.

När du berättar om din resa så känns det som det gått så lätt, som om det inte funnits några tveksam- heter när du väl bestämt dig. Var det verkligen så?
– Nej, säger hon. Det har varit en känslomässig bergodalbana av både eufori och dysfori. Jag har tvekat, varit ledsen och funderat om jag verkligen orkar göra det här. Men, det är inget stort beslut, för det är egentligen inget beslut överhuvudtaget. Det är en insikt. Och när man väl kommit till insikt så finns det bara en väg att gå. Och så var det.

Du har en projektplan på tre år och nu har det gått ett, vad är kvar?
– Den medicinska resan har påbörjats, basen är en hormonbehandling som ska säkerställa en hormonbalans som motsvarar en vuxen kvinnas, det blir en del hårborttagning, primärt i ansiktet, sen väntar röstträning hos logoped och vissa kirurgiska ingrepp.

Hur tänker du kring dem?
– Jag har vissa tankar, men de behåller jag för mig själv.

Hur ser du på framtiden, nu har du kommit ut och har blivit en medial person?
– Jag får flera förfrågningar från media och det där är en balansgång, vad som är viktigt för mig är, jag säger familjefar då jag fortfarande är pappa för mina barn, och jag vill inte att det blir någon kompromiss på någon av de rollerna. Jag vill bli sedd som den yrkeskvinna jag är så att jag inte bara blir en transperson. Jag pendlar till jobbet, utför mitt jobb, kommer hem, sätter mig vid middagsbordet, läser läxorna, skjutsar barnen till aktiviteterna, det är min tillvaro, det är så jag lever, med den lilla detaljen att jag gått igenom en könskorrigering. Men i övrigt så är mitt yrkesliv och familjeliv intakt och så vill jag ha det.

Och hur ser du på din roll i transvärlden?
– Jag vill inte bli en aktivist, det passar inte mig. Jag kommer inte ta ett förtroendeuppdrag i någon organisation eller driva sakfrågor, jag vill inte bli en företrädare för andra transpersoner, jag representerar bara mig själv. Jag kan berätta om min resa, hur jag har upplevt det, men jag kan inte prata för andra transpersoner.

Caroline pausar en stund, sen säger hon:
– Jag vill inte ha för mycket sensation kring det här, därför gick jag först ut i affärspressen, DI och SvD näringsliv, för att markera att jag är en yrkeskvinna i första hand och inte vill bli en objektifierad transperson.

Till sist, är det någon skillnad på personen Carl och personen Caroline?
– Nej jag är densamme, det är bara ett fysiskt uttryck som ändrar sig. Jag har samma värderingar, samma synsätt på livet, samma intressen, samma humör. Möjligen kan jag framstå som ännu gladare och mer harmonisk, för det är vad jag är.