Det är svårt att intervjua Jean-Pierre Barda. Inte för att han inte säger något. Tvärtom. Han pratar oavbrutet.
Efter fyra timmar i baren på Hotel Anglais känns huvudet en aning tungt. Jean-Pierre och jag har samtalat om allt mellan himmel och jord. Naturligtvis har vi pratat om hans nya karriär som skådespelare, den nya singeln och den kommande samlings-CD:n med Army of Lovers, men även om kvinnligt och manligt, Stockholms gayliv, franska ostar och viner, Greenpeace och om att byta däck på bilen. Men det blev också mycket prat om Jean-Pierres nya ögonsten, hunden Josef. En svart liten mops som fyllde tre månader denna septemberdag, vilket firades med en leverpastejmacka i hotellbaren.
– Jag har velat ha hund i fem år, men det har aldrig blivit av, säger Jean-Pierre. Men nu äntligen har jag tagit mig tid.
Han ler brett. Hela tiden klappar han och pussar på Josef. Det är ett efterlängtat sällskap som tagit plats i Jean-Pierres liv. Ett liv som får tillfället är mer hektiskt än vanligt. Han har precis gjort teaterdebut i Folkans uppsättning av Min mamma herr Albin. En tragikomisk fars om ett äldre transvestitpar som driver en klubb för transvestiter i parets källare. En rolig berättelse med en allvarlig underton. Om tolerans, nytänkande och alternativa kärnfamiljer. Jean-Pierre spelar den extremt fjollige betjänten Jacob. En roll som är som klippt och skuren får honom.
– Det var väl ingen tillfällighet att just jag blev tillfrågad, skrattar han. Snacka om att bestämma rollbesättning efter personliga förutsättningar. Men jag blev oerhört glad när Ulf Brunnberg ringde och frågade om jag ville spela rollen som Jacob, berättar Jean-Pierre, som efter viss tvekan tackade ja.
– Jag hade ju ingen teatervana alls mer än från Army of Lovers, tillägger han.
Min mamma herr Albin är egentligen en tragisk historia om att människor inte kan acceptera att människor är olika och har olika behov. Detta kommer lätt i skymundan i pjäsen då publiken skrattar åt Jean-Pierres, Ulf Brunnbergs och Jörgen Mulligans extrema gester och språk. Risken är att pjäsens egentliga budskap drunknar i alla skratt och att man ger en felaktig bild av transvesititer och andra minoriteter.
– Men såna här människor finns i verkligheten, menar Jean-Pierre. Jag har jobbat med fjollor och transvestiter som är tio gånger värre än Jacob. Det är ingen felaktig bild. Och med risk får att låta pretentiös hoppas jag att publiken skrattar med dem och inte åt dem.
Recensenterna har väl inte varit direkt överentusiastiska åt Jean-Pierres teaterdebut. ”Barda förstör” skrev till exempel en av dem.
– Äh, menar Jean-Pierre. Det var ju bara en gubbe med homofobi. Han tyckte dessutom att hela pjäsen var får fjollig och gapig. Herregud, då skulle han sett originalpjäsen. Den är ju helt hysteriskt fjollig.
Recensionerna verkar han faktiskt ta med en nypa salt. Han ser lugn och säker ut där han sitter i sina svarta skinnbyxor, t-shirt och rutiga skjorta. Han är lycklig.
– Kan jag vara annat, säger han och tittar på Josef som somnat i knät på honom. Men att vara lycklig betyder egentligen får mig att stagnera och det tänker jag verkligen inte göra.
När Min mamma herr Albin är färdigspelad ska Army of Lovers ut på promotionturne. Samlings-cd:n släpps i oktober och innehåller förutom tretton gamla hits även tre nya låtar, varav en är radiofavoriten Give My Life. Men vad som framför allt är nytt är att gamla (o)vännen La Camilla är tillbaka igen.
– Denna samlings-CD kan ses som en avstamp får en ny epok får Army of Lovers. Och när vi nu gör ett sorts bokslut får de fårsta tio åren är det ju självklart att La Camilla ska vara med. Så vi frågade henne om hon kunde tänka sig att komma tillbaka. Vi diskuterade igenom allt gammalt bråk och vad som egentligen hände. Det är ju lättare att göra det när man fått distans till allt, förklarar han.
– Nu känns det jättebra, vilket är oerhört skönt eftersom jag och La Camilla var jättebra vänner och har varit på flera semestrar tillsammans tidigare.
Det knackar på fönsterrutan där vi sitter. Två killar har fått syn på Jean-Pierre och vinkar. Han vinkar tillbaka och de två grabbarna springer in på hotellet och fram till Jean-Pierre.
– Det är du som är Alexander, va? Kan inte vi få din autograf?
Jean-Pierre skriver Alexander Bard på två lappar och ler. Grabbarna tackar och springer ut igen.
– Vilken komplimang får Alexander, skrattar Jean-Pierre.
Han skrattar verkligen, inte fnissar som det står i var och varannan tidning. Privat är Jean-Pierre inte alls speciellt fjollig av sig. Han är varken kvinnlig eller direkt manlig. Han är helt enkelt sig själv. Och kanske ligger det någonting i det som han själv säger:
– Jag är en människa i en människokropp.
Han trivs med sig själv. Men det har tagit lång tid får Jean-Pierre att bli den han är idag. Under hela sin uppväxt kände han sig hämmad. Han fick inte vara den han ville och när han hade fyllt 14 år sprack bubblan.
– Jag fick inte bo kvar hemma. Min familj kunde inte acceptera mitt sätt att vara och mitt sätt att klä mig. Och jag kunde inte hålla igen längre så jag flyttade till en egen lägenhet på andra sidan Stockholm.
– Och då äntligen kunde jag börja leva på riktigt, flinar han och berättar om hur han klädde upp sig på kvällarna och promenerade runt i kvarteren på Östermalm i högklackat, svarta tights, två ton smycken, lila turban, lila ögonskugga och handväska.
– Jag såg ut som en gående fågelskrämma!
Han har funderat mycket kring sin sexualitet och sina kvinnliga och manliga sidor. Ett tag övervägde han ett könsbyte.
– Men jag skulle vara tvungen att avstå från artisteriet i minst fem år, säger Jean-Pierre. Det är så mycket man ska genomgå. Visserligen tror jag inte att den psykiska biten hade varit något problem för den tycker jag redan är avklarad. Det är nog mycket därför jag inte anser mig behöva göra något könsbyte. Jag vet vad som rör sig inom mig. Och det är det viktigaste, att jag förstår. Sedan att det hänger en snopp utanför, det är okej. Så är det bara.
Han har bestämda åsikter om saker och ting. Han är lugn och sansad och berättar att han inte har ett dugg övers för Greenpeace, och att han till exempel inte förstår sig på svenskarna, som bojkottar franska ostar och viner i protest mot Jacques Chiracs kärnvapenprovsprängningar, men som struntar i att rösta till EU.
– Herregud, gå och rösta i stället och visa att svenskarna engagerar sig i Europa, tillägger Jean- Pierre och ser helt oförstående ut.
Josef har vaknat och springer runt bland borden. Jean-Pierre springer efter och ber hotellgästerna att de inte ska klappa honom eller uppmuntra honom att tigga. Han har läst många böcker om hunduppfostran.
I somras när han hade ledigt passade han på att besöka de olika nattklubbarna i Stockholm.
– Jag tycker att gaylivet i stan är riktigt hyfsat, men det är ju konstigt att det inte ska kunna finnas mer än två ställen att gå till. Gossip var ju toppen, varför la man ner det?
Överhuvudtaget tycker Jean-Pierre mycket om Stockholm. Särskilt på sommaren.
– Jag blir så deprimerad av mörkret, säger han. Vore det inte bättre att flytta fram klockan yttterligare några timmar så vi får ljusare dagar istället för att flytta tillbaka den vid vintertid? Mörkret har lagt sig över Stockholm city och Jean-Pierre erbjuder sig att skjutsa hem mig. Han älskar att köra bil. Hans intresse för bilar är rätt stort och han bytte faktiskt själv däck på bilen får några dagar sedan.
– Men det får du inte skriva får det kan förstöra min image.
Det är nog ingen risk tänker jag. Hans porslinsliknande händer och de långa lackerade naglarna skvallrar inte direkt om någon skogshuggare. Han går på manikyr och kommer även att ta med lilla Josef till Axéns då det är dags att klippa klorna och putsa tassarna.
Sådan husse sådan hund!
Army Of Lovers i siffror (1995)
CD
Massive Luxury Overdose (1991) 550. 000 ex.
Gods of earth and heaven (1993) 200.000 ex.
Glory, Glamour And Gold (1994) 180.000 ex.
SINGLAR
Crucified 800.000 ex.
Obsession 500.000 ex.
Israelism 200.000 ex.
Lit De Parade 120.000 ex.
Army Of Lovers i siffror (2020)
SPOTIFY
Crucified (radio edit) 5 394 988
Give My Life 3 199 514
Obsession 1 381 006
Let The Sun Shine In 769 139
Isrealism 732 045
Jean Pierre om...
TAKE THAT
– Oh, yes! ”Give it to me, baby”. Jag tittar hellre än lyssnar på dem.
BIG MAC
– Skratt! Jag har så snuskig fantasi! Sa du dubbelmacka?
MELROSE PLACE
– Hinner aldrig se Melrose Place, men min kompis Ronnie har koll på det och brukar hålla mig underrättad. Jag ser däremot på Models Inc. Jag är så fascinerad av att en av tjejerna är så lik Lucy i Dallas.
BRAD PITT
– Pitt hit och Pitt dit…
SPORT
– Roligare att utöva än att se på. Jag blev faktiskt utsedd till skolans idrottskille när jag gick i sexan. Jag hade faktiskt rekord i höjdhopp på 1,35, och då saxade jag…
TIDIGA MORGNAR
– Nu när jag har Josef går jag ut med honom halv sex.
TELEFONRÄKNINGAR
– Jag har faktiskt väldigt låga telefonräkningar. Pratar inte så mycket i telefon. Kort och effektivt ska det vara. Det är ett bra sätt att snabbt få fakta, men att sitta och dösnacka med någon kompis i flera timmar är inte min grej. Då tar jag bilen och åker dit istället.
TIDNINGAR
– Köper regelbundet amerikanska Allure. Prenumererar på Svenska Dagbladet och köper gärna Out och Attitude.
ATT KÖRA BIL
– Tog körkort för två år sedan. Kör en kultig gammal japan. Jag älskar att åka bil, det är så avkopplande. Eftersom jag inte har så mycket fritid så är det viktigt att jag snabbt kan komma dit jag vill.
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!