Kan queera syrier hoppas på en bättre framtid efter Assads fall?
Ahmad al-Sharaa och hans milis, Hay’at Tahrir al-Sham (HTS), har påstått att de blivit ”mer toleranta”, vilket väcker en provocerande fråga: Kan detta signalera början på ett mer inkluderande Syrien för marginaliserade grupper, inklusive hbtq+personer? Även om optimism är viktig för att främja förändring, så är vägen till verklig tolerans och inkludering i Syrien fortfarande fylld av utmaningar.
I årtionden har hbtq+syrier levt i skymundan, av rädslan för förföljelse under Assadregimen, särskilt i de underjordiska fängelser där dissidenter försvann spårlöst. Artikel 520 i den syriska konstitutionen har länge stått som en symbol för förtryck, då den kriminaliserar homosexualitet med straff upp till tre års fängelse. Ett verkligt ”nytt” Syrien kan inte uppstå utan att denna artikel avskaffas. För många queera är upphävandet av artikel 520 mer än ett symboliskt steg – det är ett grundläggande steg för att avveckla den institutionella rädslan och det sociala stigmat som präglat deras liv.
Bashar al-Assads flykt, som likt en råtta skedde under nattens mörker (ironiskt nog betyder hans namn ”lejon” på arabiska), markerade en vändpunkt i Syriens historia. Flykten visade inte bara på hans bräckliga grepp om makten utan också hur han förlitat sig på länder som Ryssland och Iran för att behålla kontrollen. Hans flykt har gjort det lättare för världen att förstå varför majoriteten av syrierna reste sig upp mot honom 2011 och skanderade att Syrien tillhör sitt folk, inte Assadfamiljen. Till och med några av hans tidigare anhängare inser nu vem han egentligen var: en tjuv som plundrade nationen på dess rikedomar, som flydde till Moskva som flykting och som lämnade efter sig spåren av förstörelse, krig och fördrivning.
Idag är världens ögon riktade mot Syrien när ansträngningarna intensifieras för att avslöja hemligheterna i Sednaya-fängelset – en ökänd anläggning som höll otaliga politiska fångar och dissidenter, inklusive många som vägrade ansluta sig till Assads armé. Bland dessa fångar tros många tillhöra hbtq+communityt, utsatta för sin sexuella- eller könsidentitet, vilket gjorde dem särskilt utsatta i ett system som kriminaliserar deras blotta existens.
Detta historiska ögonblick ger syrier en möjlighet att konfrontera fördomar. Frågan nu är inte bara om artikel 520 kommer att upphävas, utan om det syriska samhället är redo att övervinna sin djupt rotade homofobi. Det kan finnas en insikt om att vi alla på något sätt är minoriteter. Är rädslan för queera identiteter rotad i sociala attityder, eller har den upprätthållits av repressiva lagar som artikel 520? Både den nya staten och civilsamhället måste arbeta tillsammans för att främja medvetenhet och erbjuda utbildning kring könsidentitet.
Vägen framåt är lång och mödosam. Sann frigörelse för hbtq+syrier kräver mer än lagliga reformer. Det kräver en kompromisslös insats för att förändra samhällsattityder, konfrontera internaliserad homofobi och bygga ett Syrien där frihet verkligen är universell. Assads fall är bara det första steget – resan mot jämlikhet och inkludering har precis börjat.
Som individ är mitt bidrag idag att skriva, förespråka och använda de språk jag kan för att förstärka denna sak. Människor som jag får inte sluta kräva förändring, särskilt när möjligheten att utforma en ny konstitution närmar sig.
För tillfället lever hoppet kvar. Om det omöjliga – Assads fall – har skett, kan drömmen om ett Syrien där alla människor lever med värdighet och utan rädsla också vara möjlig.
Khaled Alesmael: "The journey toward equality and inclusion has just begun"
Can Queer Syrians Hope for a Better Future After Assad’s Fall?
The statements by Ahmad al-Sharaa and his militia, Hay’at Tahrir al-Sham (HTS), claiming they have become “more tolerant,” raise a provocative question: Could this signal the beginning of a more inclusive Syria for marginalized groups, including the LGBTQ+ community? While optimism is essential for fostering change, the path to genuine tolerance and inclusion in Syria remains fraught with challenges.
For decades, LGBTQ+ Syrians have lived in hiding, overshadowed by the fear of persecution under the Assad regime, particularly in the underground prisons where dissidents vanished without trace. Article 520 of the Syrian constitution has long stood as a symbol of oppression, criminalizing homosexuality with penalties of up to three years in prison. A truly ”new” Syria cannot emerge without the abolition of this article. For many queers, repealing Article 520 is more than a symbolic step—it is a fundamental requirement to dismantle the institutional fear and social stigma that have shaped their existence.
Bashar al-Assad’s departure, fleeing under the cover of night like a rat (ironically, his name means “lion” in Arabic), marked a turning point in Syrian history. His escape not only revealed his fragile grip on power but also highlighted how he relied on countries like Russia and Iran to keep control. His flight has made it easier for the world to understand why the majority of Syrians stood against him in 2011, chanting that Syria belongs to its people, not to the Assad family. Even some of his former supporters now recognize him for what he truly was: A thief who looted the nation’s wealth who fled to Moscow as a refugee, and who left a trail of destruction, war, and displacement in his wake.
Today, the world’s attention is focused on Syria as efforts intensify to uncover the secrets of Sednaya prison—a notorious facility that held countless political prisoners and dissenters, including many who refused to join Assad’s army. Among these detainees, many are believed to belong to the LGBTQ+ community, targeted for their sexual or gender identities, which made them particularly vulnerable in a system that already criminalized their very existence.
This historical moment offers Syrians an opportunity to confront prejudice. The question now is not only whether Article 520 will be repealed, but whether Syrian society is ready to overcome its deeply ingrained homophobia. There could be a realisation that we are all minorities in one way or another. Is the fear of queer identity rooted in social attitudes, or has it been perpetuated by repressive laws like Article 520? Both the new state and civil society must work together to foster awareness and provide gender education.
The road ahead is long and arduous. True liberation for LGBTQ+ Syrians requires more than legal reforms. It demands a relentless effort to shift societal attitudes, confront internalized homophobia, and build a Syria where freedom is genuinely universal. Assad’s fall is only the first step—the journey toward equality and inclusion has just begun.
As an individual, my contribution today is to write, to advocate, and to use the languages I can to amplify this cause. People like me must not stop demanding change, particularly as the opportunity to draft a new constitution approaches.
For now, hope remains alive. If the impossible—the fall of Assad—has happened, then the dream of a Syria where all people live with dignity and without fear might just be achievable too.
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
