Tisdagen den 5 november kommer bli mer spännande än på mycket lång tid.
Spännande var det minst sagt även den 3 november 1992. Och då Bill Clinton besegrade George Bush den äldre i presidentvalet utbröt jubel i San Franciscos gaykvarter Castro. 20 000 personer gick ut på gatorna och festade: ”Folkmassan rörde sig till housemusik som flödade ut från lastbilsflaken och toalettpapper användes som girlanger och kastades upp i träd och runt elledningar”, skrev Kalle Grogarn i gaytidningen Reporters decembernummer det året.
I analyser av valmanskåren räknades det med att uppemot 95% av gayrösterna gick till Bill Clinton. På valnatten sa Roberta Achtenberg, öppet lesbiskt kommunalråd i staden, om konsekvenser av Clintons seger: ”För första gången i historien stödjer Vita Huset homosexuellas rättigheter och en meningsfull kamp mot aids”.
Clinton lovade återgälda stödet i en tid då få av de rättigheter amerikanarna har idag knappt ens var påtänkta. Clinton kom efter långa debatter kring hbtq i försvarsmakten med kompromissen ”Don’t Ask, Don’t Tell”; det är OK att vara i det militära även när folk vet att du är gay bara du inte själv säger det öppet. Detta var även en tid långt innan samkönade par fick ingå partnerskap i USA, än mindre äktenskap.
Men katastrofen med Bush och Reagan under den tuffaste av tider för världens regnbågssamhälle, aids-åren, gjorde att ”Don’t Ask, Don’t Tell”, som idag skulle ses som en konservativ linje välkomnades som en framgång.
Vid samma val, 1992, röstade en majoritet av delstaten Colorados invånare för en lag som förbjöd införandet av antidiskrimineringslagar som inkluderade sexuella läggning.
Så mycket positivt har tveklöst hänt i Nordamerika, Europa och resten av världen sedan 1992. De mörkaste av konservativa krafter har motats tillbaka och deras absurda motstånd mot att homo- bi och transpersoner skall omfattas av samma respekt, samma rättigheter och skyldigheter som resten av befolkningen har tappat folkligt stöd.
Fram till att Donald Trump dök upp på den politiska scenen. En lika självupptagen som maktfullkomlig spelare med starkt stöd från högerextrema och konservativa med värderingar som kräver just det väljarna i Colorado röstade igenom 1992. Det och att upphäva alla de framgångar som regnbågsrörelsen, kvinnorörelsen och medborgarrättsrörelsen lyckats uppnå.
Bokstavligt.
Dess politiska plattform, Project 2025, vill avskaffa antidiskrimineringslagar som gäller sexuella läggning och könsidentitet. Den vill rensa ut strategier som handlar om inkludering, mångfald och likställdhet. Den driver på för ”återvandring”, straff som universallösning på sociala problem, förbud mot kvinnans rätt att besluta över sin egen kropp, kriminalisering av sexuella skildringar. För att bara nämna några av den konservativt radikala förslagen.
Donald Trump har ömsom markerat gillande till och ömsom tagit avstånd från Project 2025.
Men i delstater som Florida, där ”Don’t Say Gay” nu är verklighet, där skolböcker rensas ut så som i Ungern och där politiken anser sig veta mer om transpersoners behov än de själva och deras läkare. En delstat där den hets mot dragqueens som vi känner igen från Sverigedemokraternas Sverige, blivit delstatlig politik.
En Donald Trump som flera gånger uttalat sin beundran för Ungerns ledare Victor Orbán vars politik uttalat handlar om att tvinga Ungerns homo- bi- och transpersoner in i garderoben.
En Orbán som tillsammans med Trump visat sympati och respekt för Rysslands ledare Vladimir Putin till den grad att det skapat osäkerhet kring hur USA, om Trump vinner valet, kommer stötta Ukraina mot invasionsarmén. En osäkerhet som gett Rysslands ledarskap ny energi i sitt helt orättfärdiga krig mot grannlandet.
En Trump som på sin sociala medieplattform Truth Social den 3 juni förra året helt oförklarligt gratulerade Nordkoreas ledare Kim Jung efter att landet fått en plats i ledningen för WHO.
Den 5 november röstar USA igen. Kommer Trump förlora väntar troligen många stökiga månader och absurda försök att som 2020 få valresultatet ogiltigförklarat.
Om Donald Trump vinner kommer de nationalkonservativa krafternas anti-hbtq-politik som vi fått se förverkligad i USA, men också i Europa, att få ny vind i seglen.
Och det i alla länder där religiöst motiverade konservativa regeringar och politiska krafter, inte minst i Afrika, fått aktivt stöd från ledarna i Iran, Ryssland, Turkiet och Kina i att vända ryggen till ”västs” budskap om att mänskliga rättigheter inkluderar sexuell läggning och könsidentitet.
Med Trump som segrare kommer ”västs” budskap bli ett annat än idag.
I början av november får vi se vad det amerikanska folkets röster hamnar i ett av vår tids mest spännande val.
Med Kamala Harris och Tim Walz som nya ledare kommer frågor om mänskliga rättigheter inkluderat hbtqi-rättigheter fortsatt stå högt på agendan både i USA och internationellt.
Det skulle, som den 3 november 1992 i Castro, vara värt att fira även på svenska gator och torg.
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
