English version below

Det finns fortfarande länder där homosexualitet är olagligt och belagt med dödsstraff. Hbtqi-personer är förbjudna att leva ett normalt liv och få tillgång till det som andra skulle kunna dra nytta av; De kan inte prata fritt med varandra, de kan inte lita på familjer och vänner, de kan inte söka professionell hjälp och de kan inte ens föreställa sig hur deras liv skulle ha sett ut om deras existens inte varit förbjuden.

Iran och talibanernas Afghanistan är förmodligen de mest fientliga länderna för hbtqi-personer. För bara ett par veckor sedan publicerade talibanerna en video på en homosexuell man som sköts ihjäl av en grupp soldater. Då och då dyker det upp nyheter om avrättningar av iranska homosexuella och bisexuella män. Sedan sommaren 2020 har Iran avrättat fyra homosexuella män offentligt. För närvarande sitter två lesbiska i fängelse för att de älskar varandra. Iran använder också könsbytesoperationer som en behandling för homosexualitet; Om du är intresserad av en samkönad person finns det en ”lösning” på ditt problem: Gratis könsbytesoperationer. Iran har ett av det högsta antalet sådana operationer på jorden.

Islamiska republiken Iran begränsar sina medborgares tillgång till gratis internet. Naturligtvis finns det inget innehåll tillgängligt för hbtqi-medborgare på statliga medieplattformar. Förutom propaganda mot dem. Vid regimvänliga demonstrationer sätts regnbågsflaggan i brand tillsammans med de så kallade fiendestaternas flaggor, inklusive USA, Storbritannien och Israel. Homosexualitet ses som ett västerländskt koncept för att demoralisera den ”islamiska staten”.

Bild från en pro-regimprotest där regnbågsflaggan bränns.

Men detta betyder inte att iranska hbtqi-gemenskaper förblivit tysta. Iran har en av de mest levande underjordiska hbtqi-scenerna i regionen, där människor i hemlighet försöker stärka varandra, informera allmänheten och förespråka lika rättigheter.

Radio Ranginkaman (Regnbågen) är ett av dessa sätt och det viktigaste exemplet på dessa ansträngningar. Radio Rainbow är en multimediaplattform som sänder innehåll för hbtqi-rättigheter riktat till iranska och afghanska hbtqi-samhällen på de lokala språken.

Stationen, som lanserades 2012 i London, består av decentraliserade nätverk av hbtqi-medborgarjournalister i Iran och i diasporan som kämpar för en bättre värld genom att berätta historier var de än befinner sig. Piratstationen når ut till olika delar av hbtqi-samhällen i de två länderna genom att sända via radiovågor, satellit och digitalt.

Radio Ranginkamans logotype

Ranginkaman skapar en miljö som samhällena inte hade tillgång till tidigare. Någonstans att vända sig för att prata, någonstans att höra om andra hbtqi-personers liv, deras problem och lösningar de haft erfarenhet av för att klara utmaningarna. Radio Rainbow förser lyssnarna med viktig information som mental hälsa, HIV och STI liksom juridisk rådgivning. Det öppnar också dörren till livet för regnbågssamhället i den fria världen genom att berätta om hur livet skulle kunna vara i samhällen där människor har lika rättigheter oavsett vilken sexuell läggning de har.

Radio Rainbow utbildar hbtqi-medborgarjournalister för att berätta om sina samhällen var de än befinner sig. Iran och Afghanistan är multietniska, mångkulturella och flerspråkiga. Nätverken av medborgarjournalister från olika delar av länderna producerar innehåll för att presentera sina samhällen för lyssnare i andra delar av dem.

Berättelserna ger unik tillgång till livet för iranska och afghanska hbtqi-medborgare under social och politisk turbulens. Berättelser som ger regnbågsperspektiv på händelser och hur de tagit vara på tillfällen för att stärka sina rättigheter.

Mahsa Amini

Sedan september har protester pågått över hela Iran efter att en 22-årig iransk kurdisk kvinna dog medan hon hölls i fängelse av den så kallade moralpolisen för att ha brutit mot landets strikta islamiska klädkod. Hon hade några hårstrån som stack ut under huvudduken, greps och misshandlades till döds.

Många iranier, särskilt de unga, ser Aminis död som en del av den islamiska republikens hårdhänta hantering av oliktänkande och moralpolisens alltmer våldsamma behandling av unga kvinnor.

Även om protesterna från början var inriktade på lika rättigheter för kvinnor, med ”Kvinna, liv, frihet” som huvudslogan, övergick de snart till att rikta sig mot regimen och samla massorna. Människor från olika städer, olika samhällsklasser, olika bakgrunder och politiska övertygelser anslöt sig till protesterna för att ropa slagord mot den islamiska republiken och dess myndigheter.

Enligt Iran-specialister är denna protestvåg den mest utdragna och allvarligaste utmaningen för den islamiska regimen, som förändrade Iran efter den islamiska revolutionen1979.

Från de första dagarna av protesterna använde regimen flera säkerhetsstyrkor för att skingra protesterna med hjälp av våld och att skjuta människor. Enligt människorättsgrupper har mer än 460 människor, inklusive 61 barn, dödats. Trots det brutala tillslaget har protesterna inte upphört. Förtryck förenar demonstranterna från ett stort spektrum.

Regnbågsprotest i Iran

Och bland dem är de modigaste hbtqi-aktivisterna. Under de senaste veckorna har bilder från hela Iran visat demonstranter som hissar regnbågsflaggor. Bilder kommer även från små städer.

Flera videor och bilder visar hur regnbågsflaggor och andra hbtqi-symboler används i universitetsprotester. Hbt-studenter tar en högre risk, eftersom universitet är miljöer där alla känner alla. Ett sätt att tolka detta är att många studenter känner sig tillräckligt trygga för att våga komma ut som homosexuella för sina klasskamrater. ”Kvinna, liv, frihet” vändes snart till ”Queer, liv, frihet” av hbtq-demonstranter.

TransPride-protest i Iran

I en snabb propagandakampanj har den islamiska regimen använt statliga medieplattformar för att hävda att bilderna var påhittade och att inga sådana protester inträffat i Iran. Som svar på propagandan har flera bilder på regnbågs-par som kysser på gatan dykt upp.

Radio Ranginkaman får dagligen dussintals meddelanden från hbtq-personer från hela landet som delar med sig av sina berättelser, erfarenheter av att delta i protesterna och sina önskningar och drömmar för framtiden. Våra medborgarjournalister berättar också sina berättelser om samhällets modiga närvaro i upproret och det varma välkomnandet av den stora allmänheten.

I samarbete med tidningen QX kommer Radio Ranginkaman varje vecka att ge dig en virtuell rundtur i Iran. Den tar dig till iranska hbtq-världens underjordiska liv och kommer dela många berättelser om deras passion för att förändra Irans framtid.

Samarbetet har initierats av svenska Regnbågsfonden med stöd från Svenska Institutet.

Iran är ett av de elva länder i världen där samkönade sexuella handlingar är belagda med dödsstraff. Många lesbiska, homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera (HBTQ) individer är isolerade och saknar tillgång till information och säkra miljöer för att kommunicera. Många saknar ens grundläggande förståelse för sin egen situation i förhållande till lagstiftning, rättigheter och till och med hälsa. Det finns ingen lokal institutionell verksamhet som förespråka hbtq-rättigheter. Förutom några få modiga förespråkare arbetar inga hbtq-rättighetsgrupper öppet i Iran. På grund av Irans isolering finns det en betydande brist på koppling mellan Irans förespråkare för hbtqi-rättigheter och det bredare internationella hbtqi-samhället. Regeringen motsätter sig alla internationella påstötningar för att förbättra situationen för hbtq-medborgare och visar ingen tolerans för inhemska förespråkande för hbtq-rättigheter.

Afghanistans hbtq-personer är under enorm press efter den förra regeringens fall. Många flydde eller lever gömda. Homosexualitet är straffbart med döden i Afghanistan och talibanerna jagar aktivt hbtqi-personer.

Som ett resultat av detta verkar de iranska och afghanska hbtqi-grupperna underjordiskt. Det finns inga offentliga utrymmen där hbtqi-personer kan umgås och dela sina erfarenheter – med varandra eller med den breda befolkningen. I allmänhet ses icke-accepterade synsätt kring sexualitet och könsidentitet som en antiislamisk psykisk sjukdom som bör botas, antingen genom kirurgi eller hormonbehandling. Denna allmänna syn gör det omöjligt för de flesta hbtq-individer att öppet diskutera eller söka stöd med personliga frågor – vare sig det är så enkelt som relationsproblem eller så komplext som en hiv-diagnos.

Dessutom tvingas många hbtq-personer i Iran att genomgå en könsbyteoperation så snart de formellt identifieras som antingen homosexuella eller transpersoner.

I Afghanistan är pedofili en vanlig praxis i vissa delar av landet. Unga pojkar i åldrarna tio till arton tvingas sälja sina kroppar och sina danskunskaper för att bidra till sina familjers ekonomiska behov. Dessa unga pojkar kallas Bacha Bareesh, eller ”skägglösa pojkar”. Kraftfulla män riktar sig till stiliga pojkar, får dem att klä ut sig till kvinnor, bära smink och dansa på herrfester. Några av dessa pojkar tas från sina familjer i löfte om arbete, utbildning eller ett bättre liv. Oftast är deras familjer inte medvetna om att de utnyttjas sexuellt som sexslavar.

Allmänheten tenderar också att ge stöd till regeringens ståndpunkt att hbtq-identiteter utgör medicinska psykiska hälsotillstånd. Brist på allmän kunskap om hbtq-personer och erfarenheter gör att sådana attityder kan upprätthållas, med utbredd social diskriminering som följd.

Utan möjlighet att diskutera sina livserfarenheter och frågor i en trygg miljö är det oerhört svårt för hbtq-personer att uttala sig på den offentligt, eller ens att driva hbtq-rättighetsfrågor politiskt. Situationen är ännu större bland hbtq inom marginaliserade etniska grupper, inklusive kurder och azerier i Iran och hazarer i Afghanistan, där hbtq-frågor i stort sett är outtalade.

Besök radioranginkaman.org

Mer om Regnbågsfondens samarbete med Radio Ranginkaman