Gustav Fridolin: ”Vi stöttar hbtq-rörelsen även i motvind”

Hur skulle du vilja beskriva Miljöpartiets hbtq-politik översiktligt?
– Respekt och frihet. För Miljöpartiet, liksom för de flesta gröna partier i världen, har vi människors frihet att vara den man är och leva som man vill som grundläggande värdering. Det är ju anledningen till att gröna partier varit väldigt aktiva när det gäller att tillsammans med hbtq-rörelsen driva igenom förändringar för att bli av med stela strukturer och diskriminering.

Är Miljöpartiet enat när det gäller hbtq-frågor?
– Du kan definitivt möta medlemmar i Miljöpartiet som beskriver att de har upplevt attityder som inte ska finnas i vårt parti, precis som du kan göra i alla delar av samhället. Men som parti är vi enade i våra värderingar.

Hur har Miljöpartiets syn på hbtq-rättigheter förändrats över tid och i så fall hur?
– Våra grundläggande värderingar har funnits där sedan vi bildades. När vi på vår kongress ’97 var det första partiet som tog ställning för att avskaffa diskrimineringen i adoptionslagstiftningen beskrevs det som något vi skulle förlora på, ja nästan som ett miljöpartistiskt stolleprov. Det jag vill säga med detta är att vi stöttar hbtq-rörelsen även i motvindsfrågor.

Anser du att Miljöpartiet legat i framkant och satt agendan på området?
– Ja det vill jag ju tycka, men det behöver inte betyda att det inte hela tiden finns anledning för oss att anstränga oss ännu mer. Det gäller ju inte minst nu när Alice Bah Kuhnke har ett övergripande ansvar för hbtq-frågorna i regeringen.

Något initiativ eller framgång på hbtq-området du är extra stolt över?
– När jag tittar tillbaka är jag som sagt stolt över att ha varit med om att avskaffa diskrimineringen i adoptionslagstiftningen. Det var en viktig fråga i sig, men även en symbolfråga när det gällde att vända värderingar och idéer. Vad gäller den här mandatperioden är jag stolt över att vi som första land i världen betalar ut skadestånd till människor som blivit tvångssteriliserade, och att vi stärker arbetet mot hatbrott så tydligt genom att starta två nya hatbrottsgrupper inom polisen. När jag anmäler ett hatbrott ska jag veta att jag möter en polis som vet vad jag pratar om och tar mig på allvar. Jag är även stolt över att vi förändrar föräldraförsäkringen så att den fungerar bättre för stjärnfamiljer. Vi har länge kämpat för en tredelning; en del till vardera föräldern och en del som går att överlåta till andra vuxna i barnets närhet. Just för att föräldrakonstellationer ser så olika ut.

Hur är det med ditt eget engagemang på området?
– Jag har varit en av dem i partiet som engagerat sig mycket i frågan och var tidigt med i Riksdagens hbtq-grupp. Inför valet 2002 hade jag egen vagn i Pride-paraden!

Vilken är den viktigaste hbtq-frågan just nu?
– Ska jag nämna bara en, och som vi kämpar hårt med, så är det att få till en modern lagstiftning för transpersoner. Att man inte ska koppla samman den juridiska och medicinska könstillhörigheten. Lagstiftningen har tyvärr blivit försenad många gånger, man skyller på olika tekniska svårigheter. Vi, inte minst Alice, kämpar fortfarande för att få fram propositionen under innevarande mandatperiod.

Förklara lite tydligare vad det är ni vill åstadkomma när det gäller lagförändringarna för transpersoner.
– Att det inte ska vara så att man ska behöva vara någon speciell stans i den medicinska processen för att staten ska erkänna ens könstillhörighet, som ska bygga på din egen syn på din könsidentitet. Din relation till staten ska vara frånkopplad det medicinska. Detta går tillbaka till vår frihetliga grundsyn; statens uppgift är inte att dela upp befolkningen i två kön.

Många tycker nog att detta är en väldigt smal fråga som berör få personer.
– Jag förstår det, men på samma sätt som vi kämpade mot diskriminering i adoptionslagstiftningen, så handlar detta om våra grundläggande värderingar och om mänskliga rättigheter. Vi måste lämna uppfattningen om en stat som bestämmer vem du är; det är på det sättet den här frågan är viktig för oss alla.

Någon hbtq-politisk fråga du tror kan bli en valfråga?
– Dels är det tydligt att föräldraförsäkringsfrågan kommer att bli stor, men jobbet mot religiös extremism och andra extrema grupper som främjar hatbrott måste bli en fråga som lyfts under valrörelsen. För man ska veta att de här grupperna kommer att krypa fram ur sina hålor då. Vi har ju redan sett hur Nordiska motståndsrörelsen stör valmöten. Det här är grupper av hatare som varje dag utövar ett hot mot människor bara för att de lever ut sin kärlek.

Så det är alltså inte läge att slå sig till ro och vara nöjd med att vi har kommit så långt som vi har i Sverige vad gäller tolerans och öppenhet?
– Nej, verkligen inte. Jag tror att många känner att politisk kamp även har lett till ändrade attityder i lokalsamhället. Det var inte längesedan många av oss beskrev våra hembyar som ställen där det nog skulle dröja länge innan någon vågar leva öppet, men det har i många fall faktiskt redan hänt. Fast vi ska inte tro att detta varar för evigt om vi låter vad som i dag betecknas som extremgrupper härja fritt.

Flera av de andra riksdagspartierna har först varit motståndare till hbtq-reformer, men blivit positiva till dem i efterhand, efter att de införts. Kommentar?
– Det handlar om att det i grunden är väldigt svårt att stå emot en rörelse som handlar om människors frihet. Men jag tror väl till exempel att rätt få av QX läsare litar till att Sverigedemokraternas utspel om att de nog trots allt kan tycka att hbtq-rättigheter är viktiga är på riktigt, något de gärna använder som argument i attacker mot andra grupper de för stunden inte gillar. Men i andra länder har man ju sett hur liknande partier har lyckats skapa sig en bild av sig själva som moderna och öppna… Om man inte har som grundläggande värdering att människor har rätt till sin frihet, då är man inte någon att hålla i hand när det blåser motvind.

En del menar att Miljöpartiets ambitioner när det gäller hbtq-frågor fått stå tillbaka under de senaste åren i regeringsställning, håller du med?
– Nej. Vi har stångats mycket för att förändra saker och har lyckats med en del. Det betyder ju inte att vi har vunnit alla fajter, men de här frågorna är alltid viktiga för oss.

Har regeringen en bättre hbtq-politik än alliansen?
– Jag skulle vilja påstå att ett starkare Miljöparti alltid innebär att man kan få igenom fler hbtq-reformer. Vi är ju ett parti som ligger i frontlinjen vad gäller de här frågorna. Men i det här arbetet har det också varit väldigt viktigt med blocköverskridande majoriteter.

Hur ser du på den försämrade möjligheten för hbtq-flyktingar att få asyl som inträffat under er tid i regeringen?
– Jag tycker det är en dålig konsekvens av den tillfälliga skärpningen i migrationslagstiftningen som genomfördes 2015 och som upphör senast 2019. Vi behövde göra förändringar för att hantera en situation vi inte var förberedda på, men jag anser personligen att förändringarna var för drastiska. Miljöpartiet vill så snabbt som möjligt kunna lämna den här tillfälliga regleringen, som ju bland annat innebär att den skyddsgrund som varit särskilt viktig för hbtq-flyktingar tagits bort. Detta är en viktig prioritering för Miljöpartiet.

Hur ser Miljöpartiet på surrogatmödraskap?
– Det är en jättesvår fråga med stora målkonflikter. Vi är besvikna på att utredningen som presenterades om detta inte vägde in både för- och nackdelar, och inte kom med något konkret förslag. I Miljöpartiet finns det både människor som är för att surrogatmödraskap tillåts på olika sätt, men även de som enligt en feministisk övertygelse är emot. Men det är viktigt att de barn som fötts och fortfarande föds genom surrogatmödraskap får samma rättigheter och möjligheter som andra barn. Det borde vara självklart, och arbetet för att se till detta får inte fördröjas på grund av utredningen.

Vilken är din personliga uppfattning i frågan?
– Jag tycker personligen att det är svårt, men en av de saker som talar för ett altruistiskt surrogatmödraskap är att alldeles oavsett hur vi reglerar så föds ju trots allt barn på detta sätt. Då är det mycket bättre att ha en fungerande reglering än att vara fast i principlåsningar. Men det finns ett antal feministiska argument som beskriver riskerna med surrogatmödraskap som är värda att ta på allvar.

Många hbtq-personer utsätts för hedersvåld – vad kan och bör göras för att stoppa detta? Finns en risk att peka ut specifika grupper, till exempel invandrare?
– Jag ser inte den risken, utan anser att man måste vara väldigt öppen och ärlig med hur kulturer med sjuka hedersföreställningar fungerar och vad det riskerar leda till. Jag tycker att detta exempelvis saknas i styrdokumentet för sex- och samlevnadsundervisning. Vi kommer därför att stärka styrdokumenten och kompetensutvecklingen hos lärarna. Vi har i år gjort en budgetsatsning för att säkra så att det i alla regioner ska finnas kompetensstöd för lärare som ser att det förekommer hedersförtryck i sitt klassrum. Stöd i frågor som ”Hur tar jag diskussionen?”, ”Vem ska jag vända mig till?”, ”När bör jag göra en orosanmälan till socialen?”. Lärarna ska inte vara ensamma när de ser unga personer som drabbas. Skolan är väldigt viktig vad gäller detta och har ett särskilt ansvar vad gäller att förmedla sunda värderingar.

Har du fler exempel på hur hbtq-perspektivet kommer in när det gäller skolan, som ju är ditt ansvarsområde som statsråd?
– Ja det är också viktigt vad gäller jobbet mot mobbing, som är en av anledningarna till att unga hbtq-personer mår sämre än många andra. ”Bög” används exempelvis fortfarande ofta som ett skällsord, vilket något vi aldrig ska tolerera. Skolan är ett ställe där värderingar kan utmanas och schyssta attityder kan sättas.

Vad är det första du tänker på när du hör ordet ”gaykultur”?
– Det är nog karaokekvällarna på TipTop i början av 2000-talet. Vi var ett gäng som ofta gick dit och den som inte sjöng fick betala, ha ha. Jag tänker också på gemenskap och kämpaglöd, vilket jag tror är viktiga anledningar till att hbtq-rörelsen hämtat hem så många segrar. Och jag tänker också på alla Pride-festivaler jag varit med i, på samarbeten med hbtq-rörelser i andra länder; jag ska till exempel träffa hbtq-grupper i Sydafrika i slutet av veckan.

Vad tycker du att gaykulturen har bidragit med till samhället i stort?
– Öppenhet och frihet. Att man på ett sätt som inte så många andra rörelser har gjort ifrågasätter statens rätt att kontrollera oss.

Finns det någon ”ingrediens” inom, eller del av, gaykulturen som du känner dig främmande inför, som ”stör” dig?
– Hur menar du då?

Jag tänker exempelvis på bastuklubbar, cruising, nakna bröst och ändor i Pride-parader…
–  Jag anser att det är livsfarligt när politiker lägger sig i sexualitet som bygger på människors fria val och respekt för varandra. Med tanke på den enorma sexualisering som finns i samhället när det gäller att sälja prylar och skit, tycker jag det är ganska häftigt när man för en dag använder människokroppen som ett sätt att driva politiska krav för mänskliga rättigheter. Jag är lycklig över att leva i ett land där Pride är den största politiska manifestationen varje år.

Vem var den första hbtq-person du fick höra talas om i ditt liv?
– Det var nog i gymnasiet när jag var med om en kompis ganska smärtsamma komma ut-process gentemot sina föräldrar. Jag hoppas han uppfattade mig som stöttande då… Jag vet att det fortfarande finns många som inför sina klasskompisar eller föräldrar inte vågar vara sig själva, eller ens vågar ställa frågorna om vilka de själva är. Det är för mig beviset på att vi fortfarande har långt kvar även om lagstiftning och mycket annat har förändrats.

Har du själv upplevt att människor i din omgivning, privat eller på jobbet, vädrat homofoba åsikter?
– Jag kommer ju från en liten by i Göingetrakten och när jag som rätt ung blev miljöpartist och öppet stod för den ganska enkla uppfattningen att alla människor har lika stort värde var det bland det mest radikala man kunde göra på min skola. Jag minns det som en ständig kamp mot homofobi och rasism.

Umgås du med några hbtq-personer?
– Ja, de är en självklar del i de världar jag lever i, både i mitt yrkesliv och privat. När jag flyttade till Stockholm som 15-åring var det ”friheten” jag sökte, och den hittade jag mycket i hbtq-sammanhang, där jag visste att jag inte blev dömd.