Christian hämtade hem svenskar i Kabul: ”Jag har ett par minnen som för alltid kommer följa mig.”

Förra veckan var svenska myndigheter i Kabul för att hämta hem svenskar och lokalanställda afghanerna. Talibanerna hade intagit landet och staden, USA skulle lämna Afghanistan, det var kaos på flygplatsen. En av dem som flögs ner till Kabul för att hjälpa till med arbetet att få hem svenskar, och som var på plats när ett terrordåd på flygplatsen dödade hundratals, var Christian Wessman från Polismyndighetens Nationella operativa avdelning. Nu är han hemma i säkerhet igen efter sex långa dagar och nätter i Kabul. Men han säger själv att han sett saker han aldrig kommer att glömma.

Förra söndagen satt Christian med sin familj och hade kräftskiva i lugn och ro. Christians födelsedag närmade sig så det blev ett litet firade i förtid. På kvällen ringde telefonen, han fick höra att UD beslutat att aktivera Stödstyrkan.
– Stödstyrkan arbetar på uppdrag av Utrikesdepartementet som ett stöd till ambassaden eller konsulatet i det berörda landet, förklara Christian. Uppdraget denna gång var att evakuera svenska medborgare och lokalanställd personal som arbetat vid svenska ambassaden i Kabul.
Ett antal myndigheter ingår i Stödstyrkan, däribland Polismyndigheten där Christian jobbar och man beslutade att sända ut honom och ytterligare en kollega från Nationella operativa avdelningen.
– Vår roll var att samordna med övriga myndigheter på plats, bistå med kompetens inom operativ ledning och stå i kontakt med staben hemma för att säkerställa att Polisen hade en uppdaterad lägesbild för att kunna svara mot operationens olika behov.
Ett par timmar efter det första samtalet var Christian färdigpackad och redo att åka.
– Vi hade telefonmöten hela natten och morgonen, jag sov inte en blund. Senare på dagen åkte vi.

Hur förbereder man sig mentalt för ett sånt uppdrag?
– Ja, hur förbereder man sig för att åka till en av jordens just nu farligaste platser? Vi brukar dela in det mentala förhållningssättet i ett före, under och efter. På lång sikt är det svårt att förbereda sig för en händelse, det sker oftast genom övning och utbildning. Vi försökte att inte göra det allt för svårt. Utifrån den lägesbild vi fick från platsen diskuterade vi på vägen ner olika scenarier och hur vi skulle kunna agera i dem.
– Under själva operationen blev det viktigt att dels hålla koll på varandra, samt att rapportera hem till myndighetens stab och inte minst till våra anhöriga – som inte haft någon tid att förbereda sig alls. Det blev särskilt viktigt att kunna meddela att vi var i säkerhet i samband med att en självmordsbombare sprängde sig själv och ett hundratal andra.
– Vi är nu inne i ”efter-fasen”. I direkt anslutning till att vi landade på Arlanda togs vi till en lugn plats där vi tillsammans med en utbildad och erfaren samtalshandledare gick igenom uppdraget, våra känslor och sånt. Därefter har jag varit i kontakt med samtalsledaren varje dag och så kommer det vara en tid framöver.
– Dessutom slutar jag läsa nyheter när jag ska iväg på ett uppdrag, jag stänger till exempel av pushnotiser från Aftonbladet och Expressen. Deras journalistik är oftast sensationslysten med rubriker som ska locka till klick, jag får informationen jag behöver av UD och myndigheterna på plats istället.

Hur säger man till sin familj att man ska åka till Kabul?
– Mamma var så klart inte helt nöjd att jag åkte iväg, det är ju egoistiskt att ha det här jobbet som jag har. Man fattar beslut åt de där hemma. Men jag har varken någon pojkvän eller några egna barn som jag måste ta hänsyn till, det underlättar ju något, men självklart förstår jag att det är tufft för de som är kvar här hemma.

Tvekade du att åka?
– Nej, jag vet inte om det är någon kromosom som saknas hos mig, men jag ser professionellt på det och tänker dels att jag kan bidra med min specialistkompetens, samt att det är en bra erfarenhet och att jag kommer att lära mig otroligt mycket under ett sånt här uppdrag. Sen är jag såklart stolt över att kunna representera Sverige och svensk polis.

Hur länge var du borta?
– Jag och min kollega lämnade Sverige i måndags förra veckan och landade hemma igen i helgen. Vi var kvar i Kabul under hela tiden och reste ut med det sista svenska Herkulesplanet tillsammans med Försvarsmaktens specialstyrka, UDs personal och Vespers operatörer.

Hur var säkerheten?
– Kabul är en av världens just nu farligaste platser, att inte behöva tänka på säkerheten är en förutsättning för att kunna fokusera på uppdraget. I den här operationen stod Försvarsmaktens specialförband och det privata säkerhetsföretaget Vesper för vårt skydd och det låter kanske konstigt men jag upplevde aldrig något direkt hot mot min egen säkerhet. Visst hörde vi explosioner och sporadisk skottlossning, men vi hade Sveriges främsta förband runt oss så jag kände mig lugn.

Var befann du dig när bomberna exploderade?
– Abbey-gate som angreps var den plats där vi verkade och hämtade upp våra nödställda som skulle evakueras, men vi hade precis avslutat vårt arbete och dragit oss tillbaka till vår bas ett par kilometer från platsen när attacken skedde.

”Jag möttes av misär, djup desperation och hjärtskärande ångest hos familjerna vi tvingades splittra, skräck och förtvivlan hos dem vi tvingades lämna kvar”.

Hur reagerade ni då och vad tänker och känner man i en sån situation?
– Att en attack skulle ske var väntad, men när det väl sker, och på en plats man själv nyss varit på, och att det är så många som dör – ja då påverkas man.

Kände du nån gång, ”fan alltså, det här kan gå illa”?
– När bomberna exploderade och larmet gick på flygbasen så var det som på film, en förinspelad röst hördes i högtalarna ”Ground attack, seek shelter”, då kände jag att det är allvar. Nu är det liksom farligt på riktigt. Men jag hade fullt förtroende för Försvarsmaktens specialförband och att de skulle säga till mig vad jag förväntades göra om det var så att även vår position hotades. Jag oroar mig sällan för sådant som jag inte kan påverka. Men natten efter attacken sov jag fullt påklädd med ena handen på ryggsäcken så att jag snabbt kunde dra om vi skulle evakuera.

Hur var det känslomässigt att vara på plats och utföra uppdraget?
– Som yrkesman är det något av det mest komplicerade jag varit med om. Jag har arbetat för såväl EU som FN men det här var unikt, dels för att allt gick så fort, dels för att det fanns en deadline att hålla – vi måste få ut folk innan tidsfristen löper ut. Som medmänniska möttes jag av misär, djup desperation och hjärtskärande ångest hos familjerna vi tvingades splittra, skräck och förtvivlan hos dem vi tvingades lämna kvar. Jag har såklart ett par minnen som för alltid kommer följa mig. Och det brast för mig vid ett par tillfällen, särskilt när barn var involverade. Det var tufft.

Som ansvarig för myndighetens operation för att evakuera svenska medborgare och särskilt utsatta grupper, vet du något om hur hbtq-personer har det i Kabul och Afghanistan idag, har de någon som helst möjlighet att ta sig ut?
– Nej tyvärr, jag har ingen kunskap om det – inte mer än att det är väldigt svårt för någon alls att lämna landet nu när USA dragit sig ur och flygplatsen i Kabul stängt.

Vad känner du nu när du är hemma i säkerhet?
– Visst var det lite extra skönt att landa på svensk mark den här gången, jag landade på lördagen på min födelsedag och åkte direkt efter avlastningssamtalet hem till min lillebror och firade med stuvade makaroner och falukorv i sällskap med familjen. Och mamma var lite extra kramig (skrattar), och hon var nog mer än nöjd när hennes 45-årige son somnade i hennes knä på kvällen…
– I övrigt hasar jag mest runt i mjukisbyxor hemma och dricker kaffe. Det är många intryck som behöver landa, rapporter som ska skrivas och chefer som ska uppdateras. Jag är oerhört tacksam över hur bra vi har det här hemma och påminns om vikten av att leva i nuet. Jag önskar att fler insåg hur fint Sverige är, och att våra värderingar är värda att värna om, att ta ansvar för och förstå att med rättigheter följer även skyldigheter.