Först såg det lite glest ut i Pridepark och det rätt tighta utrymmet mellan stora scenen och champagnebaren såg jag som ett tecken på att ryktena var sanna: Biljettförsäljningen till Pride har gått sämre än väntat, och man har minskat parkens yta.
Men sen slog det till och det blev en lika välfylld onsdag som alltid i Pride Park. Det riktiga eldprovet kommer väl imorgon då schlagertorsdagen ska fylla parken till bredd och höjd. Blir det överfullt?
Hursomhelst. Niklas Andersson och Malena Lazlo sparkade igång kvällen med ett musikalmedley som såklart var habilt och småsvängigt, men det lyfte knappast parken. Det blev mest en uppvärmning inför vad som kanske skulle komma.
Niklas borde däremot få förnyat förtroende i Melodifestivalen konstaterade jag och mina vänner. Den rakade snyggingen kan lätt ta över den gayfavoritstafettpinne som Magnus Carlsson knappast klarar av att bära idag.
Sen bjöds vi på en Dusty Springfield-hyllning som innehöll namn som Titiyo, Jill Johnsson, Rebecka Törnkvist, Tingsek, Marit Bergman och Anna Maria Espinosa.
Allt var riktigt bra, med starka utropstecken som Törnkvists What Have I Done To Deserve This och Jill Johnsons You Dont Have To Say You Love Me. Men det skrek liksom inte invigningspartaj. Man bara längtade efter att Titiyo skulle ropa in Kleerup och att duon skull bränna av Longing For Lullabies, eller att Jill skulle sparka igång nån av sina riviga countryhits. Eller att Marit (lite motsägelsefullt) skulle sjunga No Party.
Samma festavsaknad får gälla A Camps snygga mollpop. Bra, starkt, stämningsfullt är adjektiv som beskriver konserten. Särskilt när tändarna kommer fram till vackra Stronger Than Jesus och flera i publiken spontant börjar kyssas.
Men inte heller detta signalerade att ”nu jävlar är det fest.”
Så mitt omdöme är att det var bra och starka artister men musiken kanske passar bättre en skön söndag i Pridepark och inte som soundtrack då tusentals homos, bin och transpersoner strålar samman efter ett års prajdväntan.