Låt oss skämta om varandra!

Jag har svårt att respektera de som alltid hävdar sina rättigheter och som glömmer bort sina skyldigheter. Med rättigheter kommer skyldigheter. Dessvärre är skaran som ensidigt hävdar sina rättigheter växande. Och de har valt att vara kränkta som en del av sin identitet.
Hur ofta har jag inte hört människor i hbt-världen som är kränkta för än det ena än det andra. Det finns ingen hejd på hur kränkt man kan bli och det finns ingen måtta på hur man manifesterar att man blivit kränkt. Man blir kränkt för att ens chef inte förstår att man är h, b, t, q… well, lika bra att dra till med hela jävla alfabetet på en gång så ingen ska känna sig kränkt för att jag osynliggjorde just ”den” bokstaven. Eller så blir man kränkt för att kassörskan på Konsum inte fattar att tjejen eller killen som plockar i varorna i kassen när du själv står och betalar är din partner.

Jag vet att det finns många bögar, flator och transpersoner som tycker att det börjar bli väldigt komplicerat att göra rätt och inte kränka någon. Tänk då på hur alla stackars heteros har det när de ska försöka närma sig oss. De som fortfarande tycker att något så ”enkelt” som homosexualitet är svårt att sätta sig in i. Förbannas ska den som gör besök i hbt-land och råkar säga något litet fel, eller som inte ser att Fia egentligen är Kalle som precis påbörjat sin utredning för könsbyte och gått från att vara lesbisk till att bli hetero och som själv definierar sig som polyamorös, queer och som av politiska skäl vägrar definiera sig vare sig som man eller kvinna. Men egentligen – vem bryr sig? Det finns viktigare saker att ägna sin energi åt. Sådant som verkligen betyder något. Sådant som handlar om liv och död.

Problemet är att det finns för många i hbt-världen som tar sig själva på för stort allvar. Man saknar självdistans, självironi och förmåga att betrakta sig själv, sin omgivning och den värld man lever i med glimten i ögat.

Bögar är okej att skämta om. Men inte om flator och bin. Dragqueens är okej, men inte om dragkings. Och definitivt inte om queer-personer. Då tar det hus i helvete. Men då kan vi alltid förena oss genom skämta om heterosarna. Och det gör vi gärna och vi skiter i om de blir kränkta av våra skämt. Bara de ger fan i att skämta om oss. Är det någon mer än jag som upptäckt att vi är besatta av att se till att det alltid finns ett ”vi” och ”dom”? Och finns det inte så skapar vi det. Vi älskar att dela in människor i vi och dom. Vi är typ bäst av alla på det; bögar, flator, bin, transexuella, transvestiter, dragkings, dragqueens, polyamorösa, ftm, mtf, fjollor, straightacting, dyke, femme och så vidare i all oändlighet. Istället för att utgå från vad som binder oss samman verkar en del vara mer intresserade av att fokusera på det som skiljer oss åt.

Det är dags att vi börjar skämta om oss. För med handen på hjärtat – vi är en lustig skara människor och det finns mycket att skämta och skratta åt. Och när vi kan skratta åt oss själva, när vi inte blir kränkta för än det ena, än det andra då bjuder vi in resten av världen att skratta med oss. Då blir vi oantastliga. Då kan ingen göra sig lustig på vår bekostnad.
Istället för att ”bli” kränkt i tid och otid – skratta istället – och vänta med att bli kränkt till när det verkligen behövs.