Pingströrelsens syn kan leda till psykisk ohälsa

De 21 pingstpastorerna som har skrivit artikeln ”Bibeln tydlig om homosexualitet” kränker, diskriminerar och exkluderar en hel människogrupp i vårt samhälle när de uttrycker sig ”Vi menar att praktiserande homosexualitet, utifrån vad Bibeln säger, är synd” De använder Bibeln som en pekpinne för att döma homosexualitet och för att tillrättavisa homosexuella till ett liv som är accepterat av pingströrelsen och deras normer.
Vidare uttrycker sig pingstpastor Tommy Dahlman följande:
”Pingströrelsen har ett policydokument och där fastlås att vi inte får viga samkönade. I Bibeln står att homosexualitet är en synd på samma sätt som smädelse, otukt och lögner. Alla kan göra misstag och få Guds förlåtelse, men den som fortsätter att synda kommer inte till himlen”
Vidare svarar Tommy på frågan om det innebär att homosexuella kommer till helvetet?
”Ja, så måste det vara. Det finns en dubbel utgång. Man kan gå förlorad. Och kommer man inte till himlen kommer man till helvetet. Vårt uppdrag är att berätta det för människor.”

Som Pastor och Präst utövar man pastoral omsorg om sina medmänniskor.
Man kan då inte i sitt ämbete och i omsorg om sina medmänniskor göra så kategoriska uttalanden som kränker, diskriminerar och exkluderar människor ur samhällsgemenskapen.
Sådana uttalanden kan bidra till att troende homosexuella inte vågar leva i harmoni med sig själv, utan väljer att låsa in den delen bakom en dörr, vilket i sin tur kan leda till depression och psykisk ohälsa. Rädslan för att bli dömd för sin homosexualitet som en skam, en synd och inte att bli accepterad för den man är gör att man stannar bakom dörren som blir till ett fängelse.
Pastorers personliga brottning med Bibelns inkluderande kärleksbudskap är en personlig kamp som inte bör torgföras i form av kränkande uttalanden mot andra människors kärlek. Såna personliga frågor bör i så fall den enskilde pastorn själv bearbeta eller ta med egen själasörjare

I ett själavårdssamtal ska det finns möjlighet att tala om det som djupast berör och varje möte är unikt. Ingen människa eller situation är lik en annan. Från själavårdaren kräver detta lyhördhet och öppenhet. Varje medmänniska ska mötas med respekt för den hon är, sina gränser och sin förståelse av sitt liv. Särskilt bör själavårdaren vara medveten om den maktsituation som kan finnas i själavårdssituationen och som kan bli särskilt tydlig i förbön och bikt. Ingenting får ske som på något sätt kränker en människas integritet och person. Själavården ska vara ett möte till läkedom, befrielse och upprättelse.