Som väntat och tydligt uttalat under hela valkampen valde USAs nye president Donald Trump att bara timmarna efter att han installerats skrota allt arbete för att öka mångfalden i federala myndigheter, motverka diskriminering av bland annat homo-bi- och transpersoner i verksamheter som finansieras federalt och slå fast att det enligt honom och hans administration endast finns två kön (som någon påpekat är detta knappast en sanning bland flera av USAs urinvånare och inte helt sant ens biologiskt). Och det var bara början. Presidentorder efter presidentorder är sedan dess direkt riktad mot att helt förneka transpersoners existens.

Allt går ut på att fullständigt radera ut det som hans administration kallar ”woke”, motsvarande PK, politiskt korrekt, på svenska.

Medan Demokrater och andra ”politiskt korrekta” sett ett problem med att unga hbt-personer inte haft tillgång till litteratur som speglar deras erfarenheter och verklighet så har de nya Republikanerna valt att förbjuda den typen av böcker, tillsammans med bland annat Stig Larssons ”Män som hatar kvinnor” och Margaret Atwoods ”A Handmaid’s Tale”.

Och medan de som är ”woke” ser problem med att det finns en överrepresentation av vita heterosexuella män i de federala verksamheternas topp, vilket knappast kan förklaras med kompetens, säger de nya Republikanerna jublande att från nu är det enbart kompetens som skall vara avgörande.

Självklart är det rent trams att påstå att inget annat än kompetens påverkar vid val av medarbetare oavsett ”woke” eller ej. Men det tålmodiga arbetet för att öka antalet kompetenta kvinnor, icke vita och hbt-personer i ledande befattningar har blivit till ett rött skynke för de som vill återgå till det ”gamla hederliga” USA.

Tiden då vita, heterosexuella män inte var ”förbjudna” att säga vad de vill om och göra hur de vill med bögar, lesbiska, transpersoner, feminister och de vars hud har annan nyans än ljus, är tillbaks.

Så inget var förvånande när Donald Trump signerade sina presidentordrar.

Alla var beredda och många menar att de stolligheter som uttalats, som att ta över Panamakanalen och köpa Grönland, och hot om skyhöga tullar handlar om att skaffa sig ett bättre förhandlingsläge.

Många säger sig förstå, vilket verkar rimligt, att en rad uttalanden och tidiga beslut handlar om att favorisera sin egen familj och sina egna finansiärer.

Men när han inte bjöd in vare sig Olaf Scholtz, Keir Starmer eller Emmanuel Macron till sin installation utan i stället som Tysklands representant bjuda in Alice Weidel från högerextrema AfD, som Storbritanniens istället Nigel Farage från högerextrema Brexit-partiet Reform UK och som Frankrikes det högernationalistiska Reconquêtes Éric Zemmour, då är det svårt att utesluta att det handlar om mer än ett spel för gallerierna eller att gynna sin egen digitala valuta.

Det blir allt tydligare att Trump vill se sig som ledare för en ny världsordning grundad i konservativ nationalism.

En världsordning där Ungerns Victor Orbán, Italiens Georgia Meloni och Indiens hindunationalistiska Narendra Modi ingår. Där ingår även Argentinas Javier Milei, som vid sitt tillträdande förbjöd könsneutrala benämningar och la ner jämställdhetsministeriet. Där ingår de våldsamma och rasistiska bosättarrörelserna på Västbanken, för vilka Trump direkt efter sin installation avslutade de amerikanska sanktionerna.

Där ingår rysknationalistiska Vladimir Putin, med sin kriminalisering av den så kallade ”internationella hbtq-rörelsen” och sitt imperialistiska krig.
Där ingår även våra nordiska versioner som både sitter i en regering och som är underlag för en annan.

Motståndet mot Donald Trumps alla vansinniga idéer har redan samlats. Demokratiskt styrda delstater sätter sig på tvären och jurister kommer tjäna storkovan på alla rättstvister som uppstår i stort som smått.

Det var befriande att höra pastor Mariann Budde dagen efter installationen vädja om barmhärtighet vid en interreligiös mässa med Trump närvarande. Barmhärtighet för de som nu är rädda; hbt-personer och migranter.

Så med säkerhet kommer den högerextrema AfD-flirtande mångmiljardären Elon Musks fullt medvetna och maniskt uppspelta provokation att göra två ”romerska hälsningar” vid hyllningsfesten för Trump på Capitol One Arena, följas av bittra utbrott.

Men signalerna är vid det här laget mer än tydliga för de som vill se en värld som inkluderar i stället för att exkludera, som ser och välkomnar att majoriteten faktiskt utgörs av minoriteter. Som tror på respekt för individens egna livsval, snarare än som nu i Trumps USA, statens dogmer. Som tror på en öppen värld där olikheter ses som en styrka, inte ett hot.

Signalerna som nått oss är att stora delar av vår samtid lockas av helt andra budskap.

Den gamla beprövade idén om att majoritetens önskningar och behov skall styra allt och alla, att den starkastes rätt avgör, har åter, nära 100 år efter den senaste europeiska katastrofen, fått fäste hos en allt större grupp av väljare.

Trots historiens lärdomar är insikten om konsekvensen av dessa ideologier som bortblåsa.

Uppenbarligen behöver vi som försvarar individens rätt och den liberala demokratin fundera några varv till på hur våra budskap skall formuleras och hur vi bygger politiska allianser.

Det är bara att kavla upp ärmarna.