Hans Linde: ”Klassisk Pinkwashing”

Under mina snart nio år i riksdagens Utrikesutskott har jag aktivt arbetat för att lyfta hbtq-frågorna i svensk bistånds- och utrikespolitik. Vänsterpartiet har lagt konkreta förslag om att både öka och underlätta stödet till hbtq-organisationer i Syd, att öka kompetensen om hbtq-frågorna inom Utrikesdepartementet och SIDA och att Sverige både som enskilt land och inom EU och FN ska driva hbtq-frågorna.

Samtidigt som vi i Vänsterpartiet krävt av både Bildt och Wallström att de ska lyfta hbtq-frågor så har vi också gjort det själva. Jag har pratat om hbtq-personers rättigheter med FN:s generalsekreterare, Litauens president, Socialutskottet i Tanzania och med parlamentariker i Uganda, Algeriet och Liberia. För att nämna några exempel.

När jag fått möjligheten att resa har jag prioriterat att träffa organisationer som arbetar med hbtq-frågor. Jag har suttit ner med kurdiska queers i Diyarbakir, träffat modiga trans-aktivister i Nicaragua och besökt hbtq-rörelsen i Uganda. Jag har lärt mig att det finns enormt mycket mer som Sverige kan göra för att stötta det arbete som hbtq-aktivister bedriver runt om i världen. Men jag har också lärt mig att om vi vill stötta hbtq-rörelsen i ett annat land där motståndet är starkt så är det bra att börja med att lyssna på just hbtq-rörelsen. Det är trots allt hbtq-rörelsen i till exempel Ryssland som vet bäst hur arbetet för ryska hbtq-personers rättigheter behöver utformas.

Vill vi att svenskt bistånd verkligen ska stärka hbtq-personers rättigheter krävs både pengar och tydlighet i policys och strategier, men också aktiv dialog med lokala aktivister och kunskap om hbtq-frågor. Idag finns en rad eldsjälar på SIDA och på vissa svenska ambassader som gör ett fantastiskt arbete, men vi måste samtidigt konstatera att det fortfarande saknas ett strukturerat arbete med att lyfta hbtq-frågorna inom svensk utrikes- och utvecklingspolitik.

Men nu är inte huvudsyftet med Petersson artikel att kritisera mig som person. Petersson är talesperson för ”Perspektiv på Israel” vars syfte är att försvara Israels ockupation av Palestina. Artikeln är ett klassiskt exempel på pinkwashing, att man försöker använda hbtq-frågorna för att rättfärdiga Israels övergrepp och undergräva kravet på en tvåstatslösning i Mellanöstern. Jag kan inte se att hbtq-personer i någon del av världen, allra minst i Palestina, tjänar på att användas som slagträ i en debatt om Israels ockupation av Palestina.