Edward Summanen; ”Det blir bättre och det finns stöd och hjälp att få”

“Det hade besparat mig en hel del ångest och livsleda att tidigare förstå att det finns så många möjligheter till ett queert liv.”

Minns ni “It Gets Better”-kampanjen som journalisten Dan Savage och hans partner Terry Miller initierade 2010? Tanken var att minska självmord och att stärka unga hbtq-personer (särskilt personer som mobbades i skolan) genom att förmedla budskap om att livet faktiskt blir bättre. Initiativet spred sig, och både privatpersoner och offentliga personer deltog. Verksamheten finns kvar än idag och arbetar med stöd till skolor i USA.

Det blir bättre. Nästan varje gång jag tar del av någons självmordstankar dyker den frasen upp i mitt huvud. Och det gör den vare sig hen jag pratar med är ung eller gammal. Fast jag säger sällan den specifika frasen rätt ut utan jag formulerar det som “Du ska inte behöva må så här” eller “Det finns stöd och hjälp att få”. Eller “Andra har inte rätt att behandla dig på det här sättet. Det är de som gör fel, inte du.” Ofta säger jag att vi kommer att hitta lösningar tillsammans som gör att det känns bättre.

Hur jag pratar och vad jag kan hjälpa till med varierar. Är det en nära vän som mår skit är jag i en annan roll än om jag är på jobbet och svarar på ett mejl från en individ som söker stöd. Ingången är dock samma: lyssna, bekräfta att jag hör att det är tungt, och sen förmedla hopp och titta på hur vi går vidare med att söka rätt typ av stöd. Jag skulle nog inte kunna göra det om jag inte genuint trodde att det är möjligt att må bättre. För jag har sett människor gå från mörker och självhat, till att vara stolt över den man är och leva med ro i själen. Jobbiga saker kan mildras genom att få tillgång till strategier, behandling och att upptäcka vilka specifika nycklar som får just dig att må bättre.

Vi kan såklart aldrig lova en annan människa att livet kommer att vara lätt eller att allt jobbigt kommer att försvinna. Det vore en omöjlighet. Vi oroar oss över pengar, våra hjärtan krossas, vi möter diskriminering, vi är arga över orättvisor. Ingen är lycklig hela tiden. Det är alltså inte en glättig bild av att “när du blir vuxen kommer du bli rik och bo i en vräkig våning och ha ett roligt jobb” som vi ska förmedla. Men jag förstår Savages grundtanke, om att vilja berätta för någon som mobbas och saknar gemenskap att det finns en helt annan värld att ta del av. Du kan lämna staden du vantrivs i, du kan lämna människorna som gör dig illa och du kan hitta människor som accepterar dig, om du bara härdar ut lite till. Du har oändligt många möjliga framtider. Du kommer att hitta sammanhang där du kan uttrycka dig på det sätt du vill, ha sex på det sätt du vill, bli kallad ditt rätta namn.

Allt det här kan vara viktigt för alla hbtq-personer att höra, vare sig du har självmordstankar eller ej. Jag önskar att jag hade haft mer kunskap om andra sätt att leva sitt liv när jag var tonåring. Den snäva bild av vuxenhet, relationer, kön och sexualitet som presenterades för mig var nämligen inget som tilltalade mig. Varje liten smula som signalerade möjligheten till en annan framtid gav mig aningar om att det fanns hopp för framtiden. Det hade besparat mig en hel del ångest och livsleda att tidigare förstå att det finns så många möjligheter till ett queert liv.

Antagligen har många unga hbtq-personer mycket mer koll på det här idag eftersom fler människor är öppna med vilka de är och representation finns tillgänglig i både sociala medier och populärkultur. Jag tror att det gör stor skillnad. Det är också därför som det är viktigt att vi fortsätter synliggöra liv som inte passar in i begränsande normer.

Och det gäller inte bara unga. För i denna tid av backlash för hbtq-frågor i allmänhet och transfrågor i synnerhet (och för feminism, antirasism och grundläggande medmänskliga värden) märker jag att jag kan hitta styrka och värme i att tänka på hur tryggt, fritt och roligt livet faktiskt blev, jämfört med vad jag trodde som tonåring. Livet är inte perfekt, men jag har hittat min plats i världen.