Rätten till sin egen kropp

Årligen hör man nästan alltid om något fall av transsexualism, som trots sitt namn inte är en sexualitet utan när man upplever att man tillhör det andra könet och vill genomgå en könskorrigering genom operation och hormonbehandling.

Idag är det en väldigt lång process som tar ungefär ett och ett halvt år till två år. Där tvingas man inför en utredare svara på förnedrande och privata frågor sin sexuella läggning och avslöja andra pinsamma detaljer om sitt liv. Ofta är frågor om onani, oskulden och penetrering grundläggande.

Samtidigt som detta sker blir man granskad av sin utredare, som ska vara säker på att inte ett sexuella övergrepp eller någon annan traumatisk upplevelse påverkar din upplevda könsidentitet.

Medan man får sin identitet dissekerad förväntas man också hålla en stabil mentalitet, vilket påpekas allt för ofta – som enligt mig är ett vapen skapat för att kontrollera den transsexuella personen, dess identitet och rättigheter.

Om man inte har en så kallad ”stabil mentalitet” har de nämligen makten kontrollera och försena det som du egentligen går på utredning för, hormonbehandlingen som ändrar din kropp till det könet som du identifierar dig med.

Detta leder till en paradox – den stabila mentaliteten tillkommer om man medicineras med hormoner och på det viset får man sin livsglädje tillbaka. Om man förskjuter någon dess medicinering på grund av instabilitet skadar man endast personen själv eftersom försening leder till ännu mer instabilitet.

Och helt plötsligt ligger ditt livs öde i någon annans händer, nämligen läkares, psykologers och socionomers, vilket gör att rätten till den egna kroppen inte alls finns utan istället försvinner och ligger i myndigheternas händer. Något som jag hoppas avslutas så fort som möjligt.

Kroppen tillhör mig, inte någon annan och speciellt inte en myndighet.
Avslutningsvis vill jag påpeka att en självmordsbenägen person inte behöver slåss för sin livsviktiga medicinering, så länge den inte är en transperson.