QX Ledarstick: Europas migrationspolitik är ”självdestruktiv och absurd”

Jag minns hur glad jag blev när en dansk journalistkollega för säg 15 år sedan kommenterade bevakningen av flyktingars situation i Sverige.

Han hade sett svensk TV och följt svenska tidningars bevakning av enskilda flyktingars vardag och kamp för att få möjlighet att stanna i Sverige.

I dansk media, då för säg 15 år sedan, var det en helt omvänd situation. Allt som hade med flyktingar och invandring att göra omtalades negativt. Vinklingar handlade nästan uteslutande om kriminalitet, arbetslöshet, hot mot det danska hygget och hur dåliga invandrarna var på danska. För att inte tala om faran med att många tillhörde den där främlingsreligionen.

Som merparten av svensk nyhetsrapportering av idag helt enkelt.

Jag kom att tänka på min danske väns reflektion för 15 år sedan under Flyktingkvällen den 18 juni. Den första ”galan” som Sverige för UNHCR arrangerade. En gala som toppades av att dela ut pris för en journalistisk gärning som skapar medvetenhet om flyktingars situation. Ett klokt pris som förhoppningsvis leder till förändring.
Under kvällen berättade flera personer med egen flyktingerfarenhet, allt från Roy Fares som kom till Sverige som barn till från Uganda nyligen hitkomna Purity Tumukwasibwe som tvingats fly en hbtq-hatisk regim. På scen uppträdde Toussaint ”Tusse” Chiza och komikern Özz Nujen. Grand lady var såklart magiska sopranen Barbara Hendricks, den enda som är UNHCR-ambassadör ”for life”.

Vinnare av Sverige för UNHCRs pris blev teamet bakom dokumentärserien Smugglad, som ligger på SvT Play.

Det blev en bra och känslofylld kväll som förhoppningsvis får en fortsättning. Möjligen skall priset, eller ett av priserna, ges till någon av de otaliga hjältar som arbetar med flyktingar eller kanske en person med flyktingerfarenhet.

Just nu finns omkring 120 miljoner människor på flykt i världen. När Barbara Hendricks 1986 blev ambassadör för UNHCR, berättade hon vid galan, var antalet flyktingar 12 miljoner.

En av de katastrofer som just nu är mest omskriven är den i Gaza. 1,7 miljoner människor på en minimal yta tvingas fly för livet om och om igen. I Sudan lever nära 11 miljoner på flykt, från Syrien har nära 14 miljoner människor tvingats fly, miljoner av den muslimska minoriteten har tvingats fly från Myanmar och i Demokratiska republiken Kongo har nästan 6 miljoner människor tvingats lämna sina hem. Nära oss är det Rysslands anfallskrig mot Ukraina som tvingat miljontals att lämna sitt hemland eller har tvingats fly från östra delarna av landet och blivit flyktingar i sitt land.

Hur många hbtq-personer som tvingas fly finns det inga siffror på. I många länder, ofta de fattigaste, dit den stora andelen flyktingar kan ta sig, registreras inte förföljelse på grund av sexuell läggning eller transidentitet som flyktingskäl. Och skulle det göras är det få av dessa platser där homo-bisexuella och transpersoner vågar vara öppna. I flyktinglägret Kakuma i Kenya finns hundratals personer som regelmässigt diskrimineras och utsätts för fysiska övergrepp.

I Sverige slåss samtidigt regeringspartierna och Socialdemokraterna om att låta nästan lika tuff som det invandrings- och flyktinghatiska partiet Sverigedemokraterna.
Samtidigt som de största partierna liksom de små uppbackarna i regeringen kämpar om den flyktingskeptiska opinionen, väljer svensk nyhetsrapportering att avstå kritisk granskning av vad vår flyktingpolitik innebär för de utsatta. Och för oss.

Allt medan bland annat hbtq-personer skickas ut ur Sverige till det land de flytt ifrån.

Samtidigt som Sverige och Europa gör vad de kan för att ”bygga murar” så befinner vi oss i en demografisk förändring med färre barn och därmed en tickande bomb av arbetskraftsbrist som i sin tur kommer leda till ekonomisk nergång för Europa. Den rådande migrationspolitiken är därför självdestruktiv och helt absurd.

Till Sverige för UNHCRs första ”gala” för att skapa medvetenhet om flyktingar var de tyngsta svenska politikerna, som statsministern och oppositionsledaren, inbjudna. Av någon anledning kunde varken de eller andra politiker närvara då flyktingar stod i centrum.

När flyktingkvällen avslutades konstaterade konferenciéerna Clara Henry och Malou von Sivers att publiken skulle gå ut och njuta av den sköna sommarkvällen. Ett privilegium som miljontals flyktingar berövats.

I juli kan de flesta av våra läsare njuta av sommardagar, kvällar och nätter. I frihet och i säkerhet.

Ta dig just därför tid att ge stöd till de som arbetar för flyktingars bästa. Via Sverige för UNHCR, via Regnbågsfonden, via Amnesty eller andra aktörer.

Och ta dig tid att i din hängmatta, eller på ditt jobb, fundera kring vad som händer dig och dina nära om Sverige skulle bli invaderat och ni tvingas fly.

Vill du då mötas av byggda murar eller hjälpande händer? Ta konsekvensen av det du skulle önska.