Fetischister, kinksters och BDSM-utövare på Pride; ”vi var här från början och är här för att stanna”

I mainstream massmedia framställs Pride oftast som ett firande och en folkfest, och med allt det glada och sprudlande som Pride ofta för med sig är det lätt att vaggas in i en behaglig känsla av att det är allt Pride är. Därför är det så viktigt att påtala att Pride i grunden är en protest; en motståndsrörelse; en demonstration och ett synliggörande av kampen för hbtqia+personers rättigheter. Firandet av hur långt vi kommit måste få plats, en fest där vi för en gångs skull är medelpunkten, och normen. Men när festen tar över är det också lätt att glömma bort hur långt vi faktiskt har kvar. Priderörelsen och alla våra kamper som förts genom tiderna innan upploppen vid Stonewall 1969, har från början handlat och kommer alltid att handla om det subversiva, om det provokativa, om rätten att få vara sig själv både privat och i det offentliga och rätten till en sexuell praktik. Idag, när samkönad kärlek och samkönat sex inte längre har samma subversiva laddning – inte erbjuder samma provokativa sprängkraft, har fetischism, kink och BDSM till viss del intagit den positionen.

Hbtqia+personer som också är fetischister, kinksters och BDSM-utövare har funnits med sedan långt innan Prides begynnelse (här kan vi ju faktiskt också påpeka att fetischism, kinks och de praktiker som faller inom BDSM finns dokumenterat historiskt från långt innan den moderna Priderörelsen kom till), och många gick i bräschen för att Pride skulle kunna existera överhuvudtaget. Ett av alla exempel, där vi ska poängtera att det är cis-män det handlar om, är den moderna lädercommunityn. I en artikel från 2002 skriver Robert B. Marks Ridinger att den moderna lädercommunityn har sitt tidigaste ursprung i USA under de första åren efter andra världskrigets slut, där soldater tog med sig sina uniformer och sociala koder in i privatlivet. Den moderna lädercommunityn kom även att utvecklas vidare under 1950-talet. På European Confederation of Motorcycle Clubs hemsida kan vi samtidigt läsa att detta i många fall skedde i form av motorcykelklubbar, exempelvis Satyr’s of Los Angeles som startade 1954 och är aktiva än idag, för att komma runt de lagar som fanns mot hbtqia+personer. I början av 1950-talet började lädermän öppna barer och klubbar, där den första läderklubben, Shaw’s, öppnade i New York 1951. Den första läderbaren i Europa, Argos, öppnade i Amsterdam 1957.

Genom alla tider har människor skrämts av det som är okänt, av det som de saknar kunskap om och som skiljer sig från dem själva. I samhällsdebatten, och i det här fallet gällande identitets- och sexualpolitiska frågor, har det en tendens att yttra sig genom avsky och äckel. Det är vad vi menar med att fetischism, kink och bdsm till viss del intagit den subversiva position som samkönad kärlek och sex tidigare hade. Homosexualitet blev lagligt i Sverige 1944 och sjukdomsstämpeln försvann 1979. Därtill har vi den könsneutrala äktenskapslagstiftningen som tillkom 2009. Samkönad kärlek och sex har med andra ord ett långt försprång av att bli mer och mer normaliserat, dock inte utan kamp, i jämförelse med exempelvis fetischism vars sjukdomsstämpel lyftes i Sverige först vid årsskiftet 2008/2009. Det är också värt att poängtera att WHO inte lyfte sjukdomsstämpeln förrän i den senaste upplagan av deras diagnostiska manual ICD-11 som stod färdig 2019. Det är med andra ord inte helt ologiskt att debatten blossar upp när Pride är i antågande. För våra sexualpraktiker och uttrycken för våra identiteter som kinksters, fetischister och BDSM-utövare kommer fortfarande med en aura av förbud och tabu.

Vi menar att reaktionen fetischister, kinksters och BDSM-utövare som syns och hörs under Pride får, med de negativa känslor och uttryck synligheten genererar, i dagens samhällsklimat visar på hur långt vi har kvar. För kom ihåg vad Pride faktiskt står för, vart Pride har sitt ursprung och vad Prides syfte är – allas lika värde, upploppen vid Stonewall, lika rättigheter för hbtqia+personer. Hbtqia+personer världen över demonstrerar fortfarande för sina rättigheter att få vara sig själva både privat och i det offentliga och för rätten till en sexuell praktik. Det gäller också oss som befinner sig i skärningspunkten mellan det normativa och det icke-normativa i Pride-sammanhang. Även vi måste få mötas med respekt, acceptans och ges möjligheten att delta i både demonstration och folkfest på samma villkor som alla andra minoriteter under vårt Pride.