Edward Summanen: ”Bisexuella har ingen kultur”

På dansgolvet hos bögklubben FIST har jag inga problem att orientera mig och se likheter mellan olika stilar. Sen kliver jag in på bi-klubben BIBI:s dansgolv. Vad finns det för bisexuella stilar? Jag har ingen aning. Det finns ingen röd tråd här.

Nästan hela mitt liv har jag haft mallar för hur bögar och lesbiska är. Ibland nidbilder, absolut. Men det har samtidigt alltid funnits representation att tillgå. Bilder som gör det lättare att navigera, begripa, hitta samhörighet.

Det är ju inte så att alla homosexuella är stöpta i en och samma form. Nej, det har som ni förstår varit olika stilar och uttryck som presenterats för mig i takt med en ökad närvaro i queera sammanhang och genom olika åldrar: butchar, femmes, sportflator, schlagerbögar, technobögar, björnar, twinks och så vidare. Det har funnits stereotyper som vi har skojat om, som att lesbiska spelar biljard, har katter och flyttar ihop på första dejten. Det har varit kulturella uttryck, som RuPaul’s Drag Race och diva-dyrkande. Det har varit berättelser om att förlora sina vänner i hiv under 80-talet, och det har varit berättelser om kampen för lika rättigheter. Både hiv och rättigheter rör självklart även bisexuella, men trots det är bi-perspektiv ofta frånvarande i historier från förr.

Vi vet såklart att homosexuella kan vara på alla möjliga sätt. Samtidigt har vi referenser att mäta oss mot, ibland med humorn som grund. “Nej, jag är inte en typisk bög”, ”Trots att jag är lesbisk dricker jag inte te” eller “Jag är inte den sortens bög som gillar schlager”. Även om jag inte passar in i mallen så är kulturella föreställningar något att ta avstamp i när jag formulerar min identitet och vad jag gillar.

Men hur är det som bisexuell? Om jag skulle säga “Jag är inte en typisk bisexuell”, vad innebär det? Finns det några stereotyper att förhålla sig till förutom att vi skulle vara promiskuösa, flersamma och opålitliga?

I min bokhylla står boken Bögjävlar från 2007, skriven av fem bögar som uppgav sig ha tröttnat den bögkultur som omgav dem. I inledningen konstateras att “dagens svenska bögkultur är självbegränsande, infantil och enkelspårig”. Trots att boken är nästan 20 år gammal har jag fortfarande inte sett en enda bok där bisexuella gör upp med normer och förväntningar inom det egna communityt. Jag kan heller inte minnas att jag någonsin haft ett samtal med andra bisexuella där vi har pratat om och kritiserat inslag i någon sorts gemensam kultur.

För vad är bisexuell kultur? Om vi nu inte har återkommande stilar eller förmodade intressen, finns det istället musik eller filmer som har en särskild plats i vårt community? En del av mig vill säga att filmer om häxor och Buffy the Vampire Slayer är klassisk bi-kultur. Men jag har inga belägg för det, mer än att det är saker jag själv gillar. Eller jo, det förekommer bisexuell praktik i Buffy. Även om häxan Willow nog aldrig själv kallar sig för just bisexuell är hon kär i både tjejer och killar under seriens gång. Så ja, härmed slår jag fast att Buffy är en del av vårt bisexuella kulturarv.

Varför är jag så besatt av bisexuell kultur? Kan vi ens ha det nu när vi är så olika? Och behöver vi ha det? Ja, det vore nog bra för oss. Eller i alla fall för många av oss. Vi vet att bisexuellas hälsa är sämre än både homo- och heterosexuellas på flera plan. (Hur pansexuella mår är mindre känt eftersom få studier har tittat på det.) Vi vet att bisexuella mer sällan är öppna med sin identitet jämfört med homosexuella. Bisexuella kvinnor upplever i högre grad än andra skam över sin sexualitet och önskar att man hade en annan läggning. Många upplever att en del av en själv försvinner i mötet med omgivningen, och att man hamnar i ett diffust mellanrum där hela ens person inte får plats. Samtidigt vet vi att sådant som att bli bekräftad som den man är, känna samhörighet, ha tillgång till förebilder och känna sig trygg i sin identitet främjar hälsa. Därför är en mer tydlig bi-kultur viktig.

Vi har absolut bitar, men vi saknar en större gemensam förståelse för vad bi-kultur skulle kunna vara. Både kultur att identifiera oss med, och kultur som vi kan säga att vi inte känner igen oss i. Kanske är första steget att dela våra tankar med varandra om vad vi ser som bi-kultur?