Edward Summanen: ”Alla transpersoner har inte varit transbarn”

På mina sociala medier dyker då och frasen “Alla transpersoner har varit transbarn” upp. Jag förstår vad som menas och är såklart helt med på att alla vuxna transpersoner har varit barn. Men har vi alla verkligen varit transbarn?

Många vuxna transpersoner hade ingen kunskap om sin normbrytande könsidentitet som små barn. Istället kom tankarna i samband med puberteten eller ännu senare i livet, som i mötet med en annan transperson eller under isoleringen i samband med covid-19-pandemin som fick folk att rannsaka sitt innersta.

Jag vet fortfarande inte varför en del människor är transpersoner och andra cispersoner, och det är inte viktigt för mig att veta. Men det väcker vissa filosofiska funderingar. Om jag inte visste att jag var kille när jag var 12 år gammal, var jag transperson redan då? Eller blev jag transperson först när insikten om min könsidentitet slog mig?

Jag vill heller inte befästa föreställningen om att transpersoner “alltid ska ha vetat”. Inom mig finns en oro för att frasen om att alla transpersoner har varit transbarn riskerar att göra just det.

Det är också så att en del transbarn inte blir vuxna transpersoner. Först och främst för att vi förlorar människor i förtid, vilket är ett öppet sår i vårt community och den stora drivkraften för många av oss i att vilja bygga en bättre och tryggare värld.

Men jag tänker nu särskilt på de barn som är transbarn ett tag och sedan slutar vara det.

I den plågsamma debatten i riksdagen, inför omröstningen om könstillhörighetslagen, påstod Kristdemokrater och Sverigedemokrater att 80–90 procent växer ifrån sin könsdysfori, och hänvisade till Karolinska Institutet. Jag blev fundersam, googlade och hittade en text från KI med titeln ”Yttrande över promemoria om nya könstillhörighetslagar” från 2022. Det stämmer att KI uppgett denna siffra om barn och unga här. Men flera av studierna KI hänvisar till handlar om barn som fått en könsdysforidiagnos som väldigt unga (vilket inte sker i den svenska vården idag) eller som bara konstaterats bryta mot könsnormer. Minst två av studierna understryker för övrigt att puberteten är en viktig period att vänta in innan könsdysforin kan anses säkerställd.

Siffran 80–90 procent är även omdebatterad av både forskare och vårdpersonal, inte minst eftersom vissa äldre studier har brister i urval och förståelse av normbrytande barn.

Det är nämligen välkänt att en del barn som sedan en väldigt ung ålder uttryckt att de är ett annat kön än det som registrerades vid födseln slutar med det i samband med pubertetsstart. Vissa kommer istället ut som homo- eller bisexuella cispersoner. Det är därför som könsdysforimottagningarna inte gör någon könsdysforiutredning av små barn. Istället vill man se om könsidentiteten är stabil när puberteten kommit igång. Det är också därför som stopphormoner – som pausar fortsatt pubertetsutveckling – inte sätts in förrän Tannerstadium 3 i puberteten, det vill säga när puberteten kommit en bit på väg.

Det är därmed inte så att könsdysforin “försvinner” för 80–90 procent av alla transpersoner. Men ett antal unga får en förändrad förståelse för sin könsidentitet när puberteten startar. Både att en del barn som tidigare trott sig vara cis inser att de är trans, och att en del barn som uttryckt en transidentitet börjar identifiera sig med könet som registrerades vid födseln. Och en del transbarn fortsätter såklart att identifiera sig som trans. Puberteten är en viktig period och man behöver vara öppen för att identiteten kan förändras – på flera olika sätt. Och för en del av oss dröjer det tills långt efter puberteten innan man inser att man är trans.

Oavsett när i livet man kommer ut så kan det försvåras av att växt upp med en omgivning som uttryckt sig negativt om transpersoner. Det kan bli svårare för mig att inse vem jag är och jag kan ha problem med att acceptera mig själv. Det kan även leda till att jag drar mig för att komma ut för familjemedlemmar som har kommunicerat att det inte är önskvärt att vara något annat än cisperson, och håller delar av mig själv dolda för de som borde stötta mig. Det är därför det är så viktigt att vara öppen för att ens barn kan vara normbrytande, och förmedla alla människors lika värde. För alla ska våga komma ut och mötas av respekt, oavsett om man är 14 eller 84 år när man kommer ut som transperson.