Jag ser honom omedelbart när jag kommer in på gymmet. Det är inte första gången jag lagt märke till honom. Emellanåt stannar han upp och tittar runt planlöst nästan ointresserat. Jag kör i gång löpbandet utan att släppa honom med blicken. Både han och jag vet vad han gör här. Det är delvis av samma anledning som jag själv är här. Fåfängan som gör att vi jagar den där förgängliga fysiska uppskattningen, den som inte bara byggs bland tyngderna i gymmet utan även efteråt i omklädningsrummet. Ändå känner jag irritationen växa.
Det här mina vänner är en typ av bastubög. En sådan som inte räds att kasta en extra uppskattande blick på snubben i duschen bredvid. En sådan som sitter kvar i bastun lite för länge för vem vet, kanske fortsätter träningen hemma hos någon? Jag erkänner, även jag själv är en bastubög… emellanåt. En oskyldig flört här och där har väl inte skadat någon? Omgiven av svettiga nytränade karlar känner vi oss nog alla som Diana Ross när hon bekände sin kärlek till muskler i sin hitlåt Muscles. Men det är också där likheterna mellan mig, Diana Ross och min gymmande vän tar slut.
För efter ett antal år i otaliga gym, otaliga bastun och ett stort mått reflekterande har jag kommit fram till ett och annat kring just cruisingkultur. En kultur som hållit oss vid liv och hållit oss trygga från nyfikna, dömande och hatande blickar men även en som emellanåt tycks så gränslös. Det är väl kanske det som också är tjusningen med den. Dessa cruisingens naturlagar som tycks gå under radarn. Bastar du för länge så är du på jakt. Duschar du mer än en gång så är du på jakt. Tvålar du in dig lite för noggrant eller möter en blick är du på jakt. Men det är en subjektiv diskretion som emellanåt utmanas.
När jag efter en dryg timmes träning så trippar in i duschen står han där. Jag vet inte vilken i raden av intvålningar han är inne på eller hur många hav han duschat bort vid det här laget, men där står han i all sin nakna prakt. Det är som en påfågel som stolt visar upp sig och jag vet, vet att om jag råkar möta hans blick så är vi i gång. Stirrandet, raggandet och det inte alltid så diskreta uppvisandet. För om mitt bastubögande kan liknas vid en fjärils lätta fladdrande så är han en framdundrande elefant. Det går liksom inte att undkomma och det som ska vara avslappnande och kanske lite fnittrigt spännande blir med ens slemmigt och desperat. Är det min internaliserade skam som gör sig påmind? Ett hycklande förakt baserat på min attraktion? Eller denna kåta desperation som får mig att så kraftigt slå bakut? Frågorna avlöser varandra medan jag stelt håller blicken i golvet. Inte titta upp, inte möta någons blick, inte uppmuntra.
Det låter hemskt och när jag sitter där och svettas i värmen tillsammans med dessa nakna karlar kan jag inte annat än förundras över hela situationen. Denna irritation över att konstant känna mig betraktad, över att en felriktad blick kan tolkas som en uppmuntran och att en dusch kan förvandlas till en timmeslång uppvisning som jag varken fantiserat eller bett om. Men så ser jag den där attraktiva killen. Det är dags att ta en till dusch.