Dags för lesbiska att ta plats!

Deltagandet i manifestation för mångfald tatueras på sociala medier i ett försök att legitimera allt det andra. När vi har en bög som arbetskamrat eller när vår granne är bög stoltserar vi gärna med det. Vi vill vara så toleranta men är vi verkligen det om sanningen ska fram?
Alla lesbiska, som faktiskt utgör 50% av alla homosexuella, var är dom? Starka kvinnor uppfattas ofta som ett hot och en öppen lesbisk person uppfattas som stark när hon lyckats ta sig loss från den heteronormativa kättingen. Konsekvensen är att vi sällan ser öppet lesbiska i våra bolagsstyrelser, inom politiken eller på andra ledande funktioner i vårt samhälle.
Då i början av 1990-talet tog vi striden på gatorna, vi hånglade demonstrativt på Sveavägen för diskrimineringen var alltid tydlig och rak. Rakt i ansiktet fick vi ord som ”Äckel!”. Vi hade något att gå emot, en tydlig fiende som hatade oss lesbiska. Sedan kom Eva och Efva och vi bar en känsla i slutet av 1990-talet att vi nu räknades och hade blivit upphöjda till fullvärdiga medlemmar av samhället.

Men vi har istället marginaliserats och blivit utestängda. Vissa hävdar att vi inte tagit för oss så som bögarna gjort medan andra hävdar att vi sitter fast i att vi är kvinnor och påverkas av rådande könsmaktsordning. Vi tystas av varandra men också av den heteronormativa samhällsstrukturen och det här är ett problem för det påverkar hela kollektivet HBTQ.

Det var först 1979 som vi ansågs fullt friska men jag hör ofta hur både män och kvinnor pratar om oss lesbiska som psykiskt sjuka. Rätten till samkönad adoption kom 2003 men i praktiken är det i princip omöjligt att få adoptera då det alltid finns någon liten detalj som inte stämmer. Det blev möjligt enligt lag för lesbiska att på klinik få försöka bli föräldrar genom insemination 2005 men endast under förutsättning att de som personer uppfyller vissa krav och valet är inte individens utan sjukvårdens. Rätten att ingå samkönat äktenskap kom 2009 men även i dag förekommer diskussioner om vigselförrättare som inte vill viga lesbiska och vi tvingas be med mössan i hand trots att vi betalar kyrkoskatt.

Så hur bra är det egentligen att leva som lesbisk i Sverige? De här personerna som skrek ”Äckel!” på 1990-talet finns kvar men nu skriker de tyst i sitt eget huvud. Numera har samhället utvecklats till att bli politiskt korrekt så till den milda grad att vi inte ens vill lyssna när en kvinna uttrycker att hon är exempelvis mobbad på grund av att hon är lesbisk. Hon möts istället av bortförklaringar om paranoia, psykiskt instabilitet eller avfärdas hon kort med att hon ljuger och inbillar sig. Betänk hur lesbiska personer faktiskt har det i Sverige år 2014.

Hur har vi det egentligen bakom de fina banderollerna om alla människors lika rätt och värde? Vad spelar det för roll att stå på ett torg och skrika ut bokstäver till ord när man inte har stake nog att säga NEJ DET HÄR ÄR INTE OKEJ i vardagen. Under detta supervalår då politiker övertrumfar varandra i att vara den som är mest för ett öppet Sverige eller ett öppet Europa, hur tänker ni konkret göra för att stödja alla lesbiska i Sverige?

Så snälla ni, jag ber er ställ inte oss lesbiska på hyllan som en prydnadssak utan låt oss delta i samhället på samma villkor som alla andra människor. På samma sätt vill jag uppmana alla lesbiska att ta plats i bolagsstyrelser, i politiken och på ledande funktioner för ni är viktiga i vårt demokratiska samhälle just för att upprätthålla demokratin och mångfalden.
Kära systrar; Var god tag plats!

Anna C Nilsson är Sveriges första öppet lesbiska kommunalråd. Hon representerar Centerpartiet i Solna Stad fram till den 31 mars då hon avgår från posten.