Daniel S. Ogalde: ”Att dejta sig själv”

Jag har börjat dejta. Ja, det kanske inte är så storslaget som det låter i mitt huvud men för mig är det ändå en markant skillnad. Att dejta är ju något som kräver större engagemang än en tap på Grindr eller ett småsuget mess efter en festkväll även om detta inte nödvändigtvis behöver exkluderas. Fokus, omtanke, disciplin och mod är egenskaper som sätts på prov när man ska investera både tid och energi i en relativt okänd person. Det ska lyssnas, det ska förstås, det ska kännas och det ska ju såklart hålla. Ett jäkla jonglerande med andra ord och i en kontext där ligg är ett klick bort, där vardagen ibland känns som en övertidskarriär bortom den man redan har och där distraktioner finns runt varje hörn, har mina dejtingskills kanske inte varit de bästa. ”Fuck!” skriker hjärnan till när jag mellan tränings-, jobbpass och allt annat som ska göras, lagt mig i soffan för att andas i tio minuter och då kommer ihåg det där messet jag fick förra veckan som jag fortfarande inte svarat på.

Själv har jag blivit allt från ”ghostad” och ”bread crumbad” till ”gaslightad och bara rakt av dissad. Saker som jag antagligen själv gjort mig skyldig till. Men mod och fokus liksom, det är bara att ta sig upp igen och försöka på nytt. Så ja, det är snarare ett tankesätt som ändrats än någon större verklighet. Jag vågar till och med säga det högt nuförtiden när frågan kommer, ”Jo, men jag dejtar” aka ”Jag söker något” aka ”Duger jag?”. Och efter några dejter, några killar och några månaders trevande är det just den slutsatsen jag kommit fram till. Att dejta handlar ju mer om dig själv än någon annan. Alla dina drömmar, dina förhoppningar, dina trauman.

Nyligen träffade jag en fascinerande kille. Och ja, jag menar just fascinerande i ordets mest unika bemärkelse. Han platsade inte riktigt i någon mall som jag hade i mitt huvud, han var socialt lite udda och lite sådär mystiskt distanserad. Inte lik någon jag träffat innan. En riktig jäkla turn on för någon som jag. Så här i efterhand var flaggorna både många och uppenbara. Ett totalt bristande engagemang, ett tydligt ointresse och en icke-existerande omtanke. Katastrofala förutsättningar även för en potentiell vänskap. Men min helt subjektiva slutsats handlar ju i slutändan inte om denna slumpmässigt genererade Grindr-kille utan om mig själv. Den där spegeln som vi så ogärna vänder mot oss själva men som vi ibland tvingas stirra in i. Den full med trauman, osäkerheter och jobbiga erfarenheter.

Under de drygt två månader vi lärde känna varandra gick jag nämligen från att vara en relativt stabil och obekymrad kille till en osäker och nedslagen fjant. Var det mig det var fel på? Var jag för på? Var jag inte värd ett mess åtminstone? Känslor som blev tankar som i sin tur blev en märklig realitet. Det var som att jag tappade all förankring i verkligheten och enbart kunde se mig i det jag projicerade genom denna snubbe med destruktiva tankemönster och beteenden som följd. Precis motsatsen till det jag peppar mina vänner till när de snyftar över en liter glass över en tönt som inte förstår hur bäst, underbara och snygga de är. Att de ska vara lyckligt lottade över att få lära känna dig girlfriend. Och här satt jag och gjorde exakt samma sak. Kände mig totalt värdelös.

Så ja, jag har börjat dejta men snarare än att hitta den där drömrelationen med en stor, skäggig, mystisk och mentalt stabil man så handlar det om att hitta den relationen till mig själv. Tacka fan för att jag åtminstone är skäggig då.