Mian Lodalen: ”Man behöver inte vara dramaqueen för att oroa sig för framtiden”

”Vilken dramaqueen hon är käringen”, kunde bögar säga om varandra förr i tiden och jag brukade tänka att då har du inte sett mig spela ut mitt register.
Jag odlade tidigt ett katastroftänkande.

Som barn läste jag Anne Franks dagbok och såg teveserier om förintelsen och så var nazistskräcken för evigt planterad. När Kalla kriget var över tog Kärnvapenhotet vid. Ett knapptryck bort kunde ett helt land utplånas och se där ännu en överhängande fara att addera i kommande terapi.

I min ungdom förevisades jag en videofilm på storbildskärm signerad Greenpeace innan Greenpeace ens etablerats i Sverige. Om vi inte tog miljöfrågan (den hette så då) på allvar riskerade människor tvingas fly från extrem torka och bränder, på andra håll väntade skyfall och översvämningar.

Jag visste exakt noll om storskaligt jordbruk och inte mycket om djurindustrin heller men undrade om det verkligen var en bra idé att trycka ihop så många djur på minimal yta. Inomhus.

Då visste jag lika lite som alla andra om innebörden i ordet pandemi och hur en sådan uppkom. Ordet klimatkris var inte heller uppfunnet.

Att resurserna var begränsade, att moder jord inte skulle tåla hur mycket som helst och börja slå tillbaka var föga troligt. Det var lika osannolikt som att mänskligheten inte skulle ha lärt sig något av andra världskrigets fasor.

Knappt femtio år efter freden byggdes interneringsläger och genomfördes folkmord mitt i Europa. Nationalismen spred sig som en farsot och började sakta också förpesta Sverige. Förvillande lika mina bögpolare var de, nassarna, i kängor, bomberjackor och rakade skallar. En vedertagen inställning då var: tig ihjäl dem.

Med darr på rösten sa jag till min kompis som hade just den åsikten att strategin möjligen funkar så länge de inte byter bögoutfiten mot kostym.

När Ryssland invaderade Ukraina var väntetiderna för nytt pass ett halvår i Stockholm. I samband med ett gig rusade jag in på Varbergs polisstation och lyckades knipa veckans sista passbokning en kvart före stängning.

När jag på frågan om passet svarade att jag inte tänkte sitta med armarna i kors i händelse av oväntat besök från öst, himlade mina heterovänner med ögonen. Mian, the fuckin queen of the dramaqueens.

Det var inte många ukrainare som trodde att ryssarna verkligen tänkte göra verklighet av hotet och dra gång något så galet som ett fullskaligt krig.

Pussy Riot och den queerfeeministiska rörelsen varnade för att jämställdheten och yttrandefriheten var i fara långt innan Pruttin skrev under en ny lag som tillät män att slå sina fruar ”så länge skadorna inte kräver sjukhusvård”. Förra månaden stämplades regnbågsrörelsen i Ryssland som extremister, förbjudna att verka i landet.

Diktatur stinker lika illa med kommunistisk- som fascistisk etikett.

”Vi homos ser nog farorna långt innan heteron gör det”, sa en flatkompis, apropå det där med passet.

Har man känt diskrimineringen in på skinnet så är man angelägen om att slippa uppleva det igen. Inte konstigt då att ganska många aktivister i Pussy Riot befolkades av flator, eller att Heidi Fried livet ut fortsatte varna för högerextrema krafter och vädjade till vår nuvarande statsminister att inte samarbeta med Sverigedemokraterna om han fick makten.
Det lovade han.

Med varma högerhänder i ryggen blev det smidigare att upplysa om att Stockholm-Pride drivs av pedofiler, att några av oss ska kastas ut ”innan kulturkriget är över” och partiets ledare lät nyss hälsa att de på sikt kommer behöva ”konfiskera eller riva moskéer.”

Numera behöver man inte vara dramaqueen för att oroa sig för framtiden. Det räcker med att någon gång ha öppnat en historiebok.