Edward Summanen: ”Berättelser bortom cisblicken”

På min lista över potentiella krönikeämnen är det förvånansvärt många som handlar om att förklara och försvara transpersoners liv och existens.

• Att könsidentitet och könsroll inte är samma sak.
• Att vård vid könsdysfori främjar hälsa.
• Att binära transpersoner aldrig kan göra rätt i somligas ögon: antingen befäster vi könsroller eller så är vi inte tillräckligt mycket kvinna respektive man för att tas på allvar. (Och såklart med en passus om hur påståenden om att transpersoner befäster könsroller är absurt och ett gigantiskt osynliggörande av ickebinära personer.)
• Att det är ytterst problematiskt att anti-transorganisationer ges utrymme eftersom ”vi ju måste låta båda sidor komma till tals”.

Så oerhört tröttsamt. November är deppigt nog utan ännu en text som påminner dig och mig om att transpersoner fortfarande inte möts med respekt i alla rum.

Jag tänker på författaren Torrey Peters, som sagt att hennes skrivande förändrades och blev bättre när hon slutade skriva för cispersoner och i stället började skriva för andra transpersoner. Som när det kommer till hormonbehandling, där hon började reflektera över vilka krav andra – med egen erfarenhet av hormonbehandling – skulle ställa på hennes berättande. Att bara beskriva att någon tar hormoner är eventuellt spännande för många cisläsare som inte känner någon som genomgått könsbekräftande vård men alla vi andra då? Troligtvis blir det inte en berättelse som engagerar oss om det tillfälligt övergår till en informationsbroschyr vi redan läst. Peters valde att fundera på hur texten blir intressant för folk med egna erfarenheter. Hur skulle hon skriva om hon visste att läsaren själv är trans? Vad händer med språket då, vad kan få läsaren att vilja läsa vidare? Och transpersoner har ju inte en och samma berättelse, inte samma erfarenheter. Åsikter och behov varierar stort. Vad händer då med historien när inte bara en karaktär är trans, utan 20 karaktärer? Jo, texterna blir annorlunda, orden förändras, karaktärerna växer.

Att som läsare känna att våra olika transerfarenheter bara är där, utan att det kommer in en lång förklarande text mitt i berättelsen, är en av styrkorna i Peters författarskap. Redan innan jag hörde henne berätta att det är ett aktivt val och arbetssätt var det just det som fick mig att älska hennes bok Detransition, Baby.

Självklart har inte alla transpersoner samma språk eller kunskap. Som nyutkommen eller utan alls många berättelser att relatera till kan det vara oerhört intressant att läsa om hormonbehandling och få olika ord förklarade för sig. Men jag tolkar inte Peters som att hon vill skapa en intern klubb där några ska känna sig dumma för att de inte hänger med. Nej, det handlar om att ge berättelsen mer djup, låta transpersoner vara komplexa och att inte ständigt tänka att transkaraktärer måste göras begripliga för cispersoner som läser boken. Inte minst är det ett verktyg för den som skriver. Att inte omvandla varje skönlitterär berättelse till en grundkurs i transkunskap, för vi behöver mer än det. Vi behöver djup, bredd, komplexitet. Allt måste inte vara begripligt, behagligt eller assimilerat.

Nu är förvisso krönikor en helt annat typ av text men jag tror att Peters resonemang går att applicera även här. Många krönikor (både mina och andras) med fokus på trans är skrivna för att förklara eller försvara. De krönikor jag tycker bäst om (både mina och andras) är de som bryter sig loss från det mönstret: där det handlar om ett tema som fördjupar, som utgår från att läsaren har viss förkunskap. Som inte förklarar det som är självklart för så många av oss.

Men betyder det att jag tappat orken och tilltron till samtal, folkbildning och kunskapsutjämning? Nej, absolut inte. Jag tror att sådana texter också behövs. Men det krävs variation, för att inte stagnera, för att påminna oss om att vi faktiskt inte alltid måste anpassa oss. Ta samtalen några steg längre. Prata direkt till varandra, och inte om varandra. Diskutera det som faktiskt är relevant för oss, och inte debattera eller förklara varför vi är som vi är. Jag tror att vi behöver det. Och kanske behövs vi det till och med särskilt mycket i tider där vi ständigt förväntas just förklara och försvara?