QX Opinion: ”Det brådskar att rädda det queera kulturarvet”

För 75 år sen startade den rörelse som bidragit till att göra de nordiska länderna världsledande när det gäller queera rättigheter. Med Köpenhamn som bas växte Forbundet af 1948 och inspirerade bildandet av norska och svenska sektioner. Kampen har varit svår och full av bakslag, men i ett längre tidsperspektiv har arbetet för HBTQI-rättigheter varit oerhört framgångsrikt. Inga framsteg har varit gratis, utan resultatet av flera generationer queeraktivisters ihärdiga kamp. En viktig del av rättighetskampen är också insamlandet och bevarandet av queer historia, men tiden är knapp – de som kan berätta håller på att försvinna. Det är hög tid att våra svenska politiker inte bara visar sitt symboliska stöd i Prideparader, utan också tar ett reellt ansvar för att säkerställa att HBTQI-historien bevaras. Ideella krafter arbetar sen några år med detta, men det är tid att finna en långsiktig lösning. Sen 2015 finansierar den norska kulturbudgeten fem heltidstjänster vid Skeivt Arkiv för queerhistoria i Bergen. Varför skulle Sverige vara sämre?

Spår efter queer historia

Spår efter queer historia finns i stad och land, i nära och fjärran förflutet. Eftersom många av grupperna som idag går under beteckningen queer har varit kriminaliserade och patologiserade, kan en del av deras historia återfinnas i domböcker och sjukjournaler. Men queera miljöer, nätverk, kärleksrelationer, litteratur och konst har existerat vid sidan om de undertryckande strukturerna. Privata dagböcker, brev, biografier, mötesprotokoll, debattartiklar och andra historiska avtryck är viktiga källor när queert liv i historien studeras. Eftersom de skriftliga källorna till den queera historien är bristfälliga, ofullständiga och otillräckliga, är intervjuer en viktig källa till information om hur transpersoner, homosexuella och bisexuella har levt. Det brådskar att samla in både skriftligt material och intervjuer. De flesta av efterkrigsgenerationens queera aktivister är döda och de som tog den svenska queer- och transrörelsen in i en mer offensiv fas i slutet av 1900-talet börjar bli gamla.

Ett resurscentrum

Under senare år har en rad ideella initiativ tagits för att bevara det queera kulturarvet. Och 2017 gick en grupp arkivarier, bibliotekarier, forskare och historieintresserade samman och grundade Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek, QRAB, som samlar fysiska texter och även arbetar med digitalisering. Initiativet ingår i vad som i backspegeln ser ut som en queerarkivistisk vändning. Strax innan hade Swedish Archive for Queer Moving Images, SAQMI bildats, för att för att samla och tillgängliggöra queera uttryck i rörliga bilder. Organisationen Lesbisk Makt samlade samtidigt in muntliga berättelser och 2020 startades ett digitalt arkiv för queera ljud, Arkivet för Rosa Brus, AfRB. Det Sverigebaserade digitala museet The Unstraight Museum, TUM, hade då varit verksamt sedan 2008, med insamling, utställningsturnéer och internationella konferenser. Idag finns även det fysiska Homografiska museet som fokuserar på utställningar snarare än samlingar.

De nämnda arkiven och museerna drivs av ideella krafter, men QRAB samarbetar också med Riksarkivet i Göteborg, vilket säkerställer att samlingarna kan tillgängliggöras på gängse arkivvillkor. QRAB:s syfte är att samla in material som visar en så bred bild som möjligt av queera liv och göra detta tillgängligt för forskning och allmänhet. Syftet är också att kartlägga och tillgängliggöra relevant källmaterial från andra arkiv och samlingar, och vara ett resurscentrum för museer och arkiv som vill motverka diskriminerande historieförmedling.

En försummad historia

På den korta tid som QRAB existerat har det hunnit bli Sveriges största arkiv och bibliotek för bevarandet av textbaserad queerhistoria. Medan arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, samer och andra minoriteter har sina arkiv och museer, har inte tillräckligt gjorts för att bevara och utforska historien för de människor som har levt utanför de heteronormativa strukturerna i Sverige. Eftersom den queera befolkningen kan sägas vara en av våra största minoritetsgrupper är det uppseendeväckande. Intresset för det queera kulturarvet växer, men svenska statliga åtgärder lyser med sin frånvaro. Nordiska nätverket för queera arkiv och historieverksamheter (Nnaqh) samlades i Helsingfors den 10-11 oktober tillsammans med baltiska kollegor för att diskutera erfarenheter, strukturer, etiska frågor och finansiering. Och vid forskningsprojektet NordiQueers öppna halvdagssymposium vid Stockholms Universitet 17 oktober redovisar nordiska spetsforskare resultat och diskuterar vikten av queera arkiv.

Länge efterlysta åtgärder

Redan i Homosexutredningen 1984 sägs att det är önskvärt att ”kulturpolitiken i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov” (SOU 1984:63, 193). Sedan dess har ett antal forskningsprojekt utförts, men större satsningar har uteblivit. Om vi inte idag tar vara på källorna kommer också framtida forskning att vara omöjlig.

Arkivutredningen från 2019 tar upp arkivsituationen för våra erkända språkliga och kulturella minoriteter, men behovet att satsa på att bevara, tillgängliggöra och forska om det queera kulturarvet är lika stort. Också den queera historien riskerar att utplånas, som en följd av att queera sexualiteter och könsuttryck förtryckts genom seklerna. QRAB utför ett stort arbete med att samla in och ordna material från LGBTQI-personer, men för att kunna säkra verksamheten för framtiden och tillåta en nödvändig och mer omfattande verksamhet behövs långsiktiga resurser. Norska Skeivt Arkiv är en modell för hur stödet kan utformas i anslutning till ett universitetsbibliotek. Det finns även andra beprövade modeller, som specialavdelningar knutna till andra arkivinstitutioner och bibliotek.

En demokratifråga

Samtidigt som vi blickar framåt är det viktigt att se till historien för inspiration och lärdomar. Tillgången till det queera förflutna är ytterst en demokratifråga och kulturarvspedagogisk forskning betonar vikten av att kunna se sig som en del i samhällsutvecklingen genom att spegla sig i historieskrivningen. Därmed blir queera arkiv viktiga för utvecklingen mot ett mer jämlikt och rättvist samhälle vilket angår hela befolkningen. Samlandet, bevarandet och tillgängliggörandet av kultur handlar också om att visa på tillhörigheter och ge perspektiv på utvecklingen av identiteter.

Sverige har nu ett ideellt arkiv med kompetensen och viljan att förvalta den textbaserade queera historien, och vi uppmanar våra politiker att inte bara visa sitt symboliska stöd utan också ta konkret ansvar och säkerställa att Queerrörelsen Arkiv och Bibliotek blir en permanent institution, långsiktigt finansierad med statliga medel. Bara så kan vi rädda så mycket som möjligt av denna del av Sveriges kulturarv innan det är för sent.