Edward Summanen frågar: ”Hur många transpersoner är lagom många?”

”För varje rimlig människa är dessa siffror en tjutande signal om något inte står rätt till” skriver Benjamin Katzeff Silberstein i GP angående antalet unga som söker sig till könsdysforiutredning. När jag söker information om vad som gör honom lämpad att uttala sig om könsdysfori och transpersoners livsvillkor kammar jag noll. Men att människor gärna tycker till i det offentliga samtalet, trots begränsad kunskap om transfrågor, är tyvärr inte ovanligt.

Katzeff Silberstein menar att vi har en ”alltför lättvindig könsbytesvård” och att sociala medier och kultur påverkat antalet unga med könsdysfori. Han skriver att antalet minderåriga med könsdysforidiagnos ökat ”lavinartat” i Sverige: från 55 individer år 2012, till 439 personer år 2022. Han skriver även att Sverige nu ”dragit i nödbromsen” och jag förstår faktiskt inte vad han menar med det.

Han låter bli att nämna att antalet remisser inte fortsätter öka utan att antalet planat ut, och till och med minskat somliga år. Borde inte remisserna ha fortsatt öka i takt med den ökade synligheten av transpersoner, som faktiskt blir bättre för varje år?
Värt att nämna är också att antalet personer som söker sig till vården är mycket färre än antalet som i större svenska befolkningsundersökningar anger att de är transpersoner eller funderar kring sin könsidentitet. Alla har såklart inte behov av könsbekräftande vård men antalet remisser (och det ännu lägre antalet diagnoser) är ändå avsevärt mycket lägre än antalet transpersoner.

Men hur många är lagom många remisser? Hur många transpersoner är lagom många transpersoner? Vad vore en acceptabel ökning för enskilda tyckare?

Att fler söker utredning är definitivt något vi måste prata om (och det pratas redan om av folk som jobbar med detta), men på ett seriöst sätt. Vilket för oss tillbaka till Katzeff Silbersteins tes om att sociala medier och kultur påverkar barn och unga till att uppleva könsdysfori. Stämmer det?

Nja, studier har slagit fast att det inte finns något kulturellt orsakat grupptryck som får unga cispersoner att ”bli” trans, eller att trans skulle vara en ”kultursjukdom” eller ”social smitta” som vissa på fullt allvar kallar det, utan att reflektera över vad detta stigmatiserande språkbruk gör med transpersoners liv och välmående. Men ja, det förekommer att individer felaktigt tror att könsbekräftande vård är lösningen. Där har könsdysforituredningen en viktig funktion i att till sin bästa förmåga säkerställa realistiska förväntningar och att vård inte ges till den som inte behöver.

Jag undrar även vilken kultur och sociala medier som Katzeff Silberstein tagit del av. Att vara transperson är inte en snabb lösning på alla problem, och en så ensidig bild är heller inte vad jag ser på exempelvis Instagram eller i slutna grupper för transpersoner. Eller för den delen i tv-serier som Euphoria. Utmaningarna tenderar att synas mer än glädjen. Fast det kanske räcker att transpersoner syns, för att skapa en trend?

Men jag håller med Katzeff Silberstein om att kultur spelar roll. Inte för att förleda cisbarn till att bli trans utan för att underlätta för transpersoner att sätta ord på vilka vi är. I stället för att säga att det är TikToks fel att fler ”blir” trans, kan vi inte säga att det är tack vare TikTok och annan ökad synlighet som fler reflekterar kring sin könsidentitet, kommer på att de är trans och vågar komma ut? Fast självklart är sociala medier inte enda skälet till fler söker könsdysforiutredning, utan ökade möjligheter till egenremiss runt år 2013 spelar roll, likaså avskaffande av steriliseringskravet, ökad transkompetens inom vård och skola samt att vården blivit mer öppen för ickebinära och andra som inte passar in i snäva diagnoskriterier.
Och kanske är det tvärtom? Att transpersoner syns oftare på sociala medier och i kultur för att fler av oss är öppna? Eller en växelverkan. Oavsett är vår synlighet här för att stanna. Möjligheten att vara stolta över de vi är och prata om mer än våra problem. Berätta att vi är glada över vår mastektomi eller vårt namnbyte, eller dela strategier för att må bra. Att också få förmedla det positiva är viktigt, inte bara för oss som redan lever som oss själva utan också för alla som ännu inte kommit ut – men som en dag kanske kommer vilja göra det.