Edward Summanen: ”Därför säger jag inte homoäktenskap”

Den 1 maj fyllde Sveriges könsneutrala äktenskapslagstiftning 14 år. Lagändringen innebar att två personer av samma juridiska kön nu kunde gifta sig enligt samma lagstiftning som två personer av olika juridiskt kön redan kunde göra. Men många som refererar till lagen uttrycker det inte så, utan ofta beskrivs det som att “homosexuella äntligen kunde gifta sig”. Fast det stämmer inte riktigt.

Till att börja med: homosexuella har alltid kunnat gifta sig, om än inte alltid med den man vill. Konvenansäktenskap av olika slag har skett, till exempel för att ha ett juridiskt band till en nära vän eller någon man skaffat barn med. Historien är full av bögar och lesbiska som gift sig med någon med ett annat juridiskt kön än det de själva hade.

Men jag förstår vad folk far efter med frasen: att fler kunde gifta sig med den man ville i stället för att heteronormen ska diktera ens möjligheter. Och “homoäktenskap” låter bra mycket festligare än den torra beskrivning som denna krönika inleddes med. Dessutom innebar lagändringen, i praktiken, att en massa homosexuella par äntligen kunde gifta sig. Däremot är ordet “homoäktenskap” inte en rättvisande term om rättigheten som helhet. En del som gifter sig (juridiskt) samkönat är transpersoner vars juridiska kön inte överensstämmer med ens könsidentitet. Och många som gifter sig med någon med samma juridiska kön är bisexuella.

Det är samma sak med frasen “homosexualitet avkriminaliserades i Sverige 1944”. Om vi ska vara petiga var det “otukt som mot naturen är” som inte längre skulle straffas, och det omfattade bland annat samkönade sexuella handlingar.

Varje gång viktiga händelser reduceras till “homoäktenskap”, “legalisering av homosexualitet” eller “den första demonstrationen för homosexuellas rättigheter” sker ett osynliggörande av bisexuella. En hel del av vår queera historia har absolut haft fokus på enbart homosexuella. Men mycket har även inkluderat och rört bi/pan-folk.

Fast är det så himla hemskt, undrar kanske en del. Finns det inte en massa bisexuella som inte bryr sig om någon råkar säga homoäktenskap i stället för samkönade äktenskap? Förmodligen.

Men jag vet att varje gång någon problematiserar den slentrianmässiga ignoransen av bisexuella så kommer det att finnas personer som känner sig synliggjorda och bekräftade. Som påverkas positivt av att orden som används beskriver verkligheten, och inte suddar ut bisexuella.

Att utelämna en grupp ur språket sänder signaler. Är gruppen mindre viktig? Bygger det på en föreställning om att bisexuella möter exakt samma utmaningar som homosexuella? Tycker man att meningarna blir för långa? Om det är det sistnämnda kan man ju testa att stryka homo ur meningar och bara säga bi, och se hur det blir. “Den 15 maj 1971 skedde Sveriges första demonstration för bisexuellas rättigheter.” Känns det som en helt korrekt beskrivning av vad som faktiskt skedde där i Örebro? Eller saknas centrala delar av berättelsen?

De allra flesta gör detta omedvetet, och inte för att osynliggöra bisexuella med flit. Men eftersom vi vet att bisexuella oftare upplever psykisk ohälsa jämfört med både homo- och heterosexuella, och vi vet att det kan hänga ihop med att känna sig exkluderad och att ständigt möta ifrågasättanden, då är det en enkel insats att fundera över sitt språkbruk. Att säga saker som “samkönade äktenskap” eller “den första demonstrationen för homo- och bisexuella rättigheter” eller “på 80-talet dog väldigt många homo- och bisexuella män i aids” är alltså inte bara en mer korrekt beskrivning av världen, utan det är något som kan bidra till att skapa ett mer inkluderande community.