Edward Summanen: ”Hur jag slutade hata alla män”

“Glad kampdag!” Så hälsade jag på alla jag mötte under 8 mars. Ingen annan dag har varit större för mig genom livet, och under flera år var den årets absoluta höjdpunkt. Inte bara för att den skedde i euforin som uppstår i mig av att i vara med och arrangera en festival eller annat event: den var också den dag som gav kraft att orka med sämre dagar. Fester, inspiration, pepp. Allt avlöste varandra.

Uppenbart är att det aldrig har varit en dag för att köpa blommor till kvinnor och säga ett missriktat grattis, utan en feministisk högtidsdag. En dag för att fira feminismens segrar men också belysa behovet av en fortsatt kamp för en bättre värld, där människor ska ha likvärdig hälsa och trygghet oavsett kön.

Att få tillgång till feministiska sammanhang var grundläggande för min utveckling och självkänsla. Som tonåring befann jag mig ofta i en källarlokal på Lundagatan på Söder, omgiven av framförallt vita kvinnor med dreads och midjeväskor. Kunskapshöjande var något centralt, och föreläsning efter föreläsning avlöste varandra. Däremellan ägnade jag mig antingen åt aktivism i syfte att förändra världen eller åt samtal i en basgrupp där det fanns möjlighet att diskutera, fundera och växa. Steget till att därpå börja plugga genusvetenskap var givet, med mer teoretiserande och mer aktivism som självklar följd.

Något av det viktigaste för mig var att få tillgång till verktyg och ord. Att identifiera härskartekniker, träna feministiskt självförsvar och att upptäcka begrepp och teorier som förklarar världen; könsmaktsordning, postkolonial feminism, heteronorm och intersektionalitet. Jag har både den utomparlamentariska feminismen och genusvetenskapen att tacka för detta.

Men jag lärde mig också att ciskvinnor inte alltid är så himla snälla. Jag gick från att tro på ett mysigt och oproblematiskt systerskap till att upptäcka rasism, hbtq-fobi och sexuella övergrepp i rum för kvinnor. Oväntat nog var det just det som fick mig att verkligen tro på att förändring är möjligt. Om inte alla ciskvinnor är goda och solidariska men försöker och kan utvecklas, kanske är det också så att inte alla cismän är hopplöst förlorade? Jag tror att den insikten var avgörande för att jag skulle gå från att hata alla män till att börja se att det kan vara skillnad på individ och struktur.

I år firade jag 8 mars på StreetGäris 10-årsfest. StreetGäris är en intersektionell organisation för kvinnor och ickebinära, med fokus på antirasism och feminism. På festen hölls ett panelsamtal på temat “Vilka frågor får ta plats i den feministiska debatten, och vilka exkluderas?”. Det har varit otaliga panelsamtal med den frågeställningen genom åren så förväntningarna var inte skyhöga. Men det här samtalet visade sig vara annorlunda.

Paneldeltagarna Lina Mohageb, Kawtar Chibli och Banar Sabet efterlyste mer intersektionell feminism och gav konkreta exempel på vad det kan innebära. Jag minns inte när jag senast lyssnade på ett feministiskt samtal där det så tydligt uttalades att det inte finns någon motsättning mellan ciskvinnors och transpersoners rättigheter, och att alla försök att utmåla transpersoner som en fiende är samma struktur som när svarta kvinnor blir anklagade för att “splittra kampen” genom att påtala rasism. Det framhölls att vita har ett ansvar i att lära sig mer om rasism, och att vi alla behöver solidarisera oss med andra kamper (som att ta ställning för hbtq-personers rättigheter även om man själv är heterocis) och inte bara driva egna frågor. Det fanns också utrymme för självreflektion och att tycka olika i panelen, vilket inte heller sker särskilt ofta i panelsamtal av detta slag.

På senare tid har vissa feministiska organisationer tydligt brustit i sin solidaritet, exempelvis genom att ifrågasätta transpersoners existens eller genom att låta bli att agera mot den rasistiska politik som bedrivs. Feminister som inte tar ställning mot rasism eller hbtq-hat är för mig en obegriplig form av feminism, men de finns. Då var det en fröjd att vara i ett feministiskt rum som istället tog ställning för allas lika värde. Kvällen i StreetGäris regi gjorde precis det som 8 mars ska göra för alla feminister: inspirera, stärka och ge energi för fortsatt kamp.