”Frågan borde vara varför så många människor tycker det är så viktigt att felköna andra”

För nästan en månad sedan kom Lee, tidigare känd som ”Snickar-Björn” från TV4:s Äntligen hemma, ut som transkvinna i svenska medier. Inte alltför oväntat lockade rubrikerna till sig den svenska transfientlighetens främsta förkämpar.

Visserligen hade den här omgången transhat byggts upp sedan slutet av 2022, då tidningarna uppmärksammade att dragqueens läste sagor för barn. Det var definitivt inte lätt att missa transfobernas respons på det i sociala medier.

Det visade sig att det finns människor i Sverige som faktiskt menar att trans och drag utgör en fara för barn. De är i och för sig inte så många egentligen, men en semikvalificerad gissning är åtminstone 20,54% av Sveriges röstberättigade.

Det här innebär att jag nu har spenderat ett par månader åt att debattera hbtqia+rättigheter, framför allt på Facebook. På en punkt är jag dock faktiskt benägen att hålla med ”kritikerna”:

En kvinna är en kvinna och en man är en man. Man kan inte byta kön och därmed basta. Det har till och med stöd i forskningen.

När det kommer till fakta tycks det faktiskt finnas fler än två kön, men jag begränsar innehållet i den här texten till män och kvinnor. Jag har ungefär 3000 tecken på mig att göra en poäng och då finns det inte utrymme för särskilt många nyanser.

2018 kunde forskare på ett universitet i Brasilien visa att man kan födas med en manlig kropp och en kvinnlig hjärna. Och tvärtom såklart. Det är den insulära loben i hjärnan som är olika stor hos trans och cis-personer, redan på fosternivå.

”Transpersoners karaktärsdrag för dem närmare det kön som de identifierar sig med. Deras hjärnor har egenskaper som stärker teorin att könsidentiteten existerar redan på fosternivå.” Det säger forskaren Giancarlo Spizzirri, citerad i tidningen QX.

Baserat på bland annat den rapporten är det alltså inte psykiskt eller ideologiskt att vara trans: det är biologiskt. Slutsatsen blir därmed att en gång kvinna, alltid kvinna. En gång man, alltid man.

Den stora frågan – den fråga som skiljer min slutsats från transfientligas – är vad det är som gör att man är kvinna eller man: är det vad man har mellan benen eller vad man har i hjärnan?

Med tanke på att man kan födas med diverse defekter man kan åtgärda efter att man fötts – till exempel LKG, omfalocele och hyspospadi – kan man tveklöst argumentera för att kroppen man föds med faktiskt kan vara en medfödd defekt som senare i livet kan botas genom diverse behandlingar och kirurgiska ingrepp.

Alltså är en kvinna en kvinna och en man en man – men medan trans-fientliga människor och ideologier anser att könet sitter mellan benen är det helt enkelt mer rimligt att det sitter i huvudet.

Men låt oss strunta i forskningen för en sekund: hur kommer det sig att det är så viktigt för vissa människor att felköna folk? Det går utmärkt att bete sig respektfullt även i situationer där man tycker annorlunda. Om någon mår bättre av att andra använder pronomen hon/henne, han/honom eller hen – eller om någon vill bli kallad delfin eller Napoleon (exempel vanligen förekommande hos transfober) – varför inte bara göra det? Så jobbigt är det inte, och det bidrar dessutom till mindre psykisk ohälsa bland hbtqia+personer och därmed även lägre kostnader för samhället.

Egentligen borde inte frågan vara om man vill eller kan byta kön eller ej. Frågan borde vara varför så många människor tycker det är så viktigt att felköna andra.