”Hemma på min gata i stan…”

Egentligen är det ingen stor grej alls. En vardagsgrej helt enkelt. En petitess.
Men för mig var det stort. Det blev så påtagligt att det ändå går framåt i samhället. Och när världen är upp och ner och vi översköljs av fruktansvärda nyheter var det skönt att få bli lite varm i hjärtat. Även av något som kan ses som en axelryckning.
Jag var hemma hos mina föräldrar över en helg. De har bott i samma hus på samma gata sedan jag föddes. Mitt pojkrum finns kvar. Det mesta är sig likt. Jag sover till och med i samma säng som jag haft sen jag var tonåring.
Det var i den jag låg och funderade som vilsen tonåring över mina känslor, drömde om Rob Lowe och funderade på varför jag attraherades av Pelle och inte av Helena. Det var på den här gatan jag cyklade, med ångest på pakethållaren, fram och tillbaka i tonåren, till skolan och träningen. Och inte en enda granne har någonsin varit något annat än hetero. Det var mamma, pappa, barn i vartenda hus. På hela gatan. Det var så världen såg ut, det var så här man skulle leva när man blev stor. Gifta sig med en tjej, få barn och köpa hus.
Den enda som stack ut på gatan var en man som bodde väldigt länge hemma hos sina föräldrar, det var liksom det mest udda. Jag tror knappt vi hade några utlandsfödda på gatan under hela min uppväxt.
Och så har det sett ut. Vitt och straight. Tills nu.

Det var mamma som i förbifarten en dag sa, ”Det har flyttat in två killar i huset här bredvid”.
”Va?” sa jag. ”Två gaykillar?”
”Ja, det var Britt som sade, hon hade hälsat på dem, supergulliga killar. Vad säger du, ska vi äta pizza till middag?”
Det var liksom inget mer med det.
Själv blev jag helt varm inombords. Lite otippat kan man tycka, jag menar, att två killar flyttar in tillsammans i ett hus, what’s the big deal? Men det här var annorlunda, det var på min gata…
Tänk om det hade bott ett gaypar på min gata när jag bodde här, när jag gick runt och kände mig konstig, fel och ensammast i världen. Två vanliga killar, som handlar, påtar i trädgården, klipper gräset och tvättar bilen. De hade varit mina förebilder. Det är jag säker på, de hade gett mig både hopp och styrka – där på min gata.
Och jag tänker på hur viktigt det är med öppna förebilder. Eller som Magdalena Andersson påtalade på QX-galan. Vikten av första gången.
Jag är säker på att det här var första gången som det flyttat in ett gaypar i något av husen på min gata i alla fall. Och kanske betyder det att några av de andra barnen på gatan får det lite lättare att brottas med sina tankar och känna sig lite mindre ensamma och annorlunda när de ser dessa killar leva Svensson-liv som vem som helst.

Måndag den 6 februari är det dags för QX-galan på Cirkus – det är 25-årsjubileum – och ni kan börja nominera nu! För 25:e året i rad ska ni, QX-läsare, rösta fram Årets HBTQ, Årets Hetero, Årets Drag… Personer som gjort något särskilt under året, tagit ställning, kommit ut, skrivit en låt, eller en bok. Den 6 februari ska vi hylla förebilder och hjältar.
De nyinflyttade killarna på min gata i stan lär knappast få något pris, men det betyder inte att de är mindre viktiga, för det är inte enbart på de stora scenerna, på de största tv-kanalerna eller i de mäktigaste salongerna som det viktiga sker. Det är i vardagen. Det är där vi tar små, små steg mot ett öppet och mer inkluderande samhälle.
Där, kan en liten sak ha stor betydelse!