Edward Summanen: ”Riskerna med att inte ge hormoner till unga med könsdysfori”

I februari meddelade Socialstyrelsen att de svängt radikalt ifråga om behandling för minderåriga transpersoner med könsdysfori. Från att rekommendera hormoner till unga med konstaterad könsdysfori menar de nu att hormoner bara ska ges i undantagsfall. På sikt ska hormoner ges inom ramen för forskningsstudier. Det gäller både stopphormoner (som pausar puberteten) och testosteron och östrogen (som förändrar kroppen mer i enlighet med ens könsidentitet). Bakgrunden är att SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, menar att det finns för lite forskning om hormonbehandlingars effekt och säkerhet. Socialstyrelsen betonar även att det är oklart varför fler söker vård idag jämfört med för 10-15 år sedan samt det finns personer som ångrar behandlingen.

Men notera: det finns alltså inte tillräckligt med forskning för att dra slutsatser åt något håll. Och då väljer Socialstyrelsen att vara återhållsamma med behandlingen, även om det kan visa sig vara helt fel när mer forskning tillkommit.

Självklart ska det forskas men vi är nog många som undrar vad som egentligen hände. Alla vi som vet att hormonbehandling är viktig vård för många med könsdysfori. Vi har inte studier utan berättelser om lättnad över att äntligen känna att kroppen bättre speglar ens könsidentitet eller ett lugn i att något äntligen är på väg att förändras.

Jag har såklart även läst en hel del forskning genom åren, varav flertalet inte verkar vara med i SBU:s rapport (hur kan Jack Turban, ett tungt namn inom detta forskningsfält, helt ha missats?). Andra anses inte hålla måttet enligt SBU: flera studier avfärdas utifrån att de anses vara snedvridna (”hög bias”) utifrån t.ex. urval eller tolkning. Förvånande är dock att en studie av Littman anses hålla måttet trots att det var en anonym enkät på sociala medier.

Jag tycker inte att hormoner ska skrivas ut lättvindigt. Tvärtemot vad en del tror tycker jag att det är väldigt bra att behandling för minderåriga föregås av en könsdysforiutredning. Jag tycker även att det är viktigt att informera om biverkningar och att göra noggranna uppföljningar av hälsa. Hormoner är ingen snabbväg till lycka: trauman finns kvar och behöver bearbetas i sin egen rätt. Sorg över närstående som tagit avstånd försvinner inte heller av hormonbehandling. Och viss könsdysfori kvarstår även efter att hormonbehandlingen uppnått maxeffekt. Exempelvis påverkar inte hormonerna ens längd, så könsdysfori som kommer av det kvarstår. För många som – trots vård – inte passerar i enlighet med sin könsidentitet kan social könsdysfori uppstå när omgivningen felkönar.

Ingen är objektiv, och jag undrar vilka normer som präglar de som står bakom SBU:s rapport. Vad valde de att ta fasta på? Vad är att vara partisk i deras ögon? Tror de att en 16-åring kan vara fast förankrad i sin könsidentitet? Om inte, hur har det präglat deras arbete?

Jag är inte heller objektiv: jag påverkas av berättelser från alla er som började med hormoner innan er 18-årsdag, och av alla er som nu är oroliga över att inte få vård. Jag påverkas också av sådant som SBU och Socialstyrelsen troligtvis inte känner till, som att det inte bara är fler unga som kommer ut som trans utan även personer som är över 40 år. Skillnaden är att många som är 40+ väljer att inte kontakta könsdysforivården. Man har en bild av att det dels är för sent, dels inte kommer fungera socialt. Vad ska ens barn/partner/jobb säga? Jag tänker absolut inte att det är för sent, men min poäng är denna: ökningen av personer som inser att de är trans gäller alla åldrar men det verkar som att unga i större utsträckning söker sig till könsbekräftande vård.

Socialstyrelsen anser att riskerna överväger nyttan i nuläget. Men vad menar de? Vi vet ju inte vad som händer när unga med konstaterad könsdysfori nekas hormoner. Hur kan Socialstyrelsen veta att risken med att inte ge hormonbehandling till den med könsdysfori är mindre är risken med att fortsätta som förut? En annan väg hade kunnat vara att rekommendera ännu större tydlighet till patienter och vårdnadshavare om att det troligtvis finns risker med behandlingen.

Det här är en svår fråga. Självklart ska vård ges utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Men jag känner mig högst osäker på om det verkligen är det som kommer att ske nu.

Foto: privat