Dagen efter diskrimineringsombudsmannens bedömning att en skola misslyckats att värna en ickebinär elevs rätt att slippa diskriminering skrivs flera inlägg i debatten om könsidentitet. Adam Cwejman (ledarskribent GP) lyfter upprörd nyheten – inte för att skolan har låtit en elev fara illa utan för att Adam oroas över att hans egen yttrandefrihet börjar tummas på för mycket. Det här är bara toppen på isberget bland debattartiklarna om hur samhället bör (eller inte bör) skydda och hjälpa unga med olika könsidentiteter.
Plötsligt ifrågasätter folket på gatan om skolan och vården ens ska syssla med att bejaka transpersoners behov. Är det inte bättre att ifrågasätta själva behoven, frågar sig de självutnämnda experterna. Är jag själv ännu en tyckare? Kanske det, men DO:s bedömning vågar jag ändå uttala mig om eftersom det inte upplevs som någon nyhet alls för mig som skolkurator. En lärare fick information om att en elevs pronomen var hen, men fortsatte felköna under en hel termin. Skolan behöver betala 150 000 för att de misslyckats med kravet att utreda och åtgärda händelsen snarast.
Ärligt talat är jag förvånad över att den väcker reaktioner över huvud taget. Alla skolor har en lagstadgad skyldighet att arbeta med aktiva åtgärder på strukturell nivå för att skapa en trygg lärmiljö oavsett könsidentitet. Något som skolorna behöver bli avsevärt mycket bättre på än de är i dag. Under de 13 år som könsidentitet har ingått i diskrimineringslagen har det klagats förvånande lite med tanke på hur upprörda rösterna höjer sig i dag. Av någon konstig anledning verkar det inte heller vara några problem att acceptera övriga sex lagstadgade grunder till att bemöta människor med respekt.
Adam Cwejman klagar över DO:s beslut. Han uttrycker att det är tyranni om staten ”omotiverat” förbjuder en att säga saker med hot om straff. Men de lagliga gränserna för yttrandefriheten i den här frågan är inte omotiverade– DO är tydlig med det i sin bedömning. Därmed heter det inte tyranni utan att värna medborgarnas värde och respekt gentemot varandra. Artikeln bygger på det felaktiga påståendet att DO bedömer lärarens agerande utifrån att läraren vägrade använda ordet hen. Men problemet är inte ordet i sig, utan att läraren använt fel pronomen upprepat under en hel termin. Adam skriver att ”Ingen på skolan har i detta ärende yttrat något nedsättande. Det är vad läraren inte har sagt som utgör dessa allvarliga trakasserier.”
Adam har inte insett att det just är nedsättande att systematiskt felköna efter att elevens pronomen är förmedlat. Precis som DO konstaterar är det ett beteende som förmedlar att läraren underkänner eller struntar i elevens välmående, vilket naturligtvis blir ett kränkande maktutövande. Läraren avstår medvetet från att erbjuda eleven en lärmiljö att trivas i. Anser Adam verkligen att lagen bör prioritera att trygga lärarens rätt att strunta i sina elevers behov framför elevers rätt till utbildning i en respektfull omgivning?
Om inte läraren var bekväm med just ordet hen hade det eventuellt gått bra att bara använda korrekt namn istället, men istället upprepas felkönandet om och om igen utan att ledningen stoppar det eller att eleven har makt att göra något åt det. De psykiska käftsmällarna kommer varje dag, månad ut och månad in, tills det fått konsekvenser för måendet. Den skada som åsamkats lyfts inte i någon artikel, nej, det är gemene mans rätt att få säga vad de vill som är det viktiga i den här berättelsen.
Orsaken till att könsidentitet över huvud taget bedöms behöva skyddas i lag reflekteras inte över. Vill de självutnämnda expertdebattörerna slopa skyddet för kvinnor, funktionshindrade och etniska minoriteter också för att inte inskränka sina egna privilegier, eller är det bara könsidentitet som de vill stryka i lagtexterna?
De alarmistiska debattartiklarna om farhågorna kring att värna transpersoners rätt i samhället frodas som ogräs och tar sig olika uttryck. Handlar det inte om vården så lyfts den stackars lärarens krav att följa skolans policy (som ju alla gör jämt. En kreationist till SOlärare kommer behöva undervisa evolutionslära eftersom det står i styrdokumenten – det är bara att hacka i sig). Engagemanget är på topp. Folk skriver så fingrarna blöder om olika aspekter av transpersoners liv, men med anmärkningsvärda luckor i grundläggande kunskap om hur skolan eller vården faktiskt arbetar. Den riktigt anmärkningsvärda nyheten som borde fylla ledarsidorna är att det har gått så många år där transpersoners skyddande lagstiftning bara har varit ett dammande dokument. Där skolledningar systematiskt har prioriterat bort att arbeta för en inkluderande skola utifrån könsidentitet trots tydliga krav. Äntligen uppmärksammas att verkligheten för unga transpersoner inte korrelerar med vad lagstiftaren har beslutat är okej.
Jag funderar stilla på vad som är värst; att inte bli benämnd eller skyddad över huvud taget, eller att bli synlig och ständigt ifrågasatt? Det finns en grupp människor där ute som kan svara. Som nu sitter och läser texterna som insinuerar att alla utom de själva förväntas veta bäst. Inget ska tydligen kännas tryggt och givet för dem, oavsett om de har stöd i lag. Och det verkar inte finnas utrymme att lyssna in erfarenheterna i en debatt där den som skriker högst vinner. Det kanske går att komma undan med att inte lyssna i andra sammanhang, men att respektera våra ungas upplevelser och skapa en gynnsam miljö för dem att lära sig i kommer alltid tillhöra skolans uppdrag. Jag är stolt över min lagstadgade skyldighet att värna elevernas rätt, oavsett om det gäller könsidentitet eller andra aspekter av deras liv och utveckling. Jag tackar DO för det tydliga budskapet de nu förmedlat – att inte felköna är ingen debattfråga.
Uppdaterad 2022-02-16
