I juni i år tog riksdagen en lag som gör Sverige till en av de mest reaktionära länderna i västvärlden i synen på transsexuella. Bara några månader efter att Argentina tagit den mest progressiva lagen. Den nya svenska lagen innebär att transsexuella fortsatt skall gå gatlopp hos psykiatriker, men också att regeringen har föreskrivit för behandlande läkare hur den s.k. behandlingen skall gå till, och hur lång tid den skall ta. Det är emot den hypokratiska eden, det är emot hälso- och sjukvårdslagen och det är emot de rekommendationer som utfärdats av den internationella s.k. professionsorganisationen, World Professional Association for Transsexual Health, WPATH.
Professionen höjde inte rösten mot denna lag, Socialstyrelsen ifrågasatte den inte; i varje fall inte offentligt. Cecilia Dhejne (och jag apostroferar Cecilia Dehjne personligen, eftersom det är den enda psykiatriker som flertalet transsexuella och före detta transsexuella har haft ett förtroende för, men som nu just därför måste göras ansvarig för vad hon gör och inte gör), SFTH och Socialstyrelsen har inte ansett att psykiatriseringen skall bort. Vilket åter är emot WPATHs rekommendationer. Fortsatt psykiatrisering av de transsexuella alltså. Vilket var fallet för homosexuella innan APA, American Psychiatric Association, år 1973 ändrade sin ”diagnostic och statistical manual”, DSM. Den klassade, som ett direkt resultat av den svenska lagen från 1972, transsexuella som psyk-sjuka i nästa version av manualen, år 1979.
Nu har SKL, Sveriges Kommuner och Landsting tillsatt en arbetsgrupp som skall arbeta med frågan om ett s.k. kvalitetsregister, med uttalat syfte att förbättra vården. Det är naturligtvis bra, för vården behöver förbättras, men många transsexuella kommer att vara skeptiska till att låta sig registreras.
Man kan dessutom fråga sig vad ett register skall tillföra, när Socialstyrelsen inte har gjort någonting åt alla de många anmälningar mot vården om grova övergrepp som redan gjorts.
Framför allt de tre dödsfallen på operationsbordet som Socialstyrelsen har vidgått. De kan inte viftas bort med att det ”…inte var kirurgens fel”. Vad hände? Vad har Karolinska gjort för att det inte skall upprepas?
Genom mina kontakter med bokstavligt talat 1000-tals transsexuella världen över känner jag bara till två transsexuellas död på operationsbordet i västvärlden under de senaste 20 åren, varav endast ett vid ett könsbyte.
Men den fråga som kom upp här är att Cecilia Dhejne och SKL har bestämt vilka som skall representera de s.k. ”brukarna” i projektet. Kanske förvånar det inte att denna enda representant kommer från RFSL. För många av oss är en representant från RFSL inte en legitim representant.
Jag ifrågasätter dock huvudsakligen att vården och Socialstyrelsen skall bestämma vem som skall representera de transsexuella. I styrgruppen ”…ingår professionens alla specialiteter och från alla centra med undantag från Linköping.” (privat mail från Cecilia Dhejne). Dvs, minst 5 från professionen och en (säger en!) ”brukarrepresentant”. Detta visar också att man framför allt ser på frågan som en angelägenhet för den s.k. professionen. Det är visserligen en ganska generell kritik mot svensk vård att man inte tar till vara patienternas synpunkter, men transsexuella eller kvinnor och män födda transsexuella är vana vid bättre.
Redan i slutet på 60-talet och början på 70-talet arbetade s.k. peer-counselling groups tillsammans med Benjamin och Loeb i Berkeley, Kalifornien. Programmet finansierades av Lyndon B. Johnssons fattigdomsprogram. Men så långt har inte den svenska professionen kommit.
Jag har bett professionen att redogöra för sin värdegrund, både SFTH som organisation och enskilda psykiatriker. De har vägrat eller viftat bort frågan. Men jag anser en s.k. professionsorganisation och individuella utövare av en profession, i ett demokratiskt samhälle måste kunna vara försvara sin värdegrund för att åtnjuta allmänhetens, och i detta fall ”brukarnas” förtroende. Ni gör inte det. Och ni verkar inte ens förstå att detta är viktigt. Eller också är detta en del av er – oartikulerade – värdegrund!
I brist på en sådan värdegrund måste jag istället – som barnen som följer föräldrarnas handlingar, inte deras ord – tolka er värdegrund baserat på era handlingar. Det blir naturligtvis en karikatyr av vad ni står för, men det är ert eget fel, eftersom ni vägrar att diskutera de här frågorna.
Så ni säger i handling att vi är tokiga (”psykiatrisk diagnos”, inte tokiga, skulle ni säkert säga); att vi skall registreras; att vi skall representeras av RFSL (för att vi inte förstår bättre själva?). Och då får jag tyvärr intrycket att ni ser på oss som den tokiga delen av de homosexuella, som inte kan nöja sig med att vara homosexuella, eller till nöds transvestiter, utan propsar på att byta kön.
Men gissa vad? En del av oss är asexuella, en del homosexuella som blir heterosexuella, en del heterosexuella som blir homosexuella och en del heterosexuella som blir heterosexuella på nytt, om än gentemot ett nytt kön. Och det finns säkert många varianter jag har glömt. Vi är inte alla desamma, vi har inte alla samma behov.
Och för en del av oss är det en kränkning att ni bestämmer att vi skall representeras av RFSL. Varken de som är organiserade i Benjamin, Kim, eller andra skall alltså få göra sig hörda. Vad tror ni om alla afrikaner i Sverige skulle åläggas att representeras av säg den katolska ärkebiskopen? Ett absurt exempel, javisst. Men varför skall vi behöva acceptera att ni utser våra representanter?
Om ni är intresserade att återfå förtroende i den del av patientgruppen som jag har representerat finns det ett antal saker ni kan göra:
– Arbeta aktivt för en av-psykiatrisering
– Arbeta aktivt för att lagen, som togs i juni i år, rivs upp
– Utarbeta en värdegrund och var beredd att diskutera den med brukarna
– Utreda de många grava övergrepp som redan har anmälts till Socialstyrelsen. Framför allt de tre dödsfallen.
Detta öppna brev är riktat till:
Överläkare Cecilia Dhejne, chef för Enheten för könsidentitetsutredningar, Karolinska Universitetssjukhuset SKL, Sveriges Kommuner och Landsting Socialstyrelsen SFTH, Svenska Föreningen för Transsexuell hälsa (den s.k. professionens organisation).
Susanna Boudrie var under ett par år styrelseledamot i en organisation i Paris, PASTT, som med statliga medel hjälpte transsexuella och transgender prostituerade. Under tio år har hon varit aktiv som lobbyist i Sverige, som ordförande, styrelseledamot och medlem i patientföreningen Benjamin. För 2 år sedan lämnade hon Benjamins styrelse.
Susanna Boudrie önskar inte finnas med med bild i detta öppna brev på QX Debatt
Uppdaterad 2016-11-21
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
