”Mer legitimt för ett hetero att noppa ögonbryn och måla tånaglarna än för dito flata”

Är du fåfäng Mian? Frågan var öppen, ändå blev jag provocerad. Fåfäng för att jag färgar mitt gråa hår? (Nej, det är inte vackert, i alla fall inte mitt.) För att jag försöker hålla vikten? (Nej, den oinbjudne boaormen i midjehöjd är inte min nya kompis.) Eller för att jag duschar varje dag? (=tar varken hänsyn till klimat eller hud.)

Varför blev jag så utmanad av en till synes harmlös fråga? Reflexmässigt tänkte jag att hon inte skulle ställa samma fråga till en straight, kvinna alltså, eftersom straighta kvinnor förväntas vara fåfänga. (Män, om de inte är bögar förstås, tillåts däremot se ut lite hip som happ.)
Det är alltså mer legitimt för ett hetero att pråla sig, noppa ögonbryn och måla tånaglarna i timmar än för dito flata. Med stigande ålder följer en viss självinsikt och därför insåg jag snart att frågeställaren i själva verket touchat något väldigt privat, för sanningen är att jag alltid satt en löjlig ära i att framstå som naturlig. Se här kommer jag barfota, osminkad med mina böljande självlockar och utan BH. Den tiden är sedan länge ohjälpligt förbi. Det är inte bara lockarna som tappat stuns och hänger livlöst, om jag säger så. Gravitationen har tagit ut sin rätt. Allt behöver stöttning. Jag går inte ens ut med soporna utan att sätta på mig fejset, som jag brukar säga, och blir i den meningen allt mer lik Dolly Parton. Fast hon försöker inte ens dölja att hon är fejk.
”Mina bröst är fake, mitt hår är fake, det enda som är äkta är min röst och mitt hjärta”. När Dolly fick frågan om vad hon önskade sig efter döden så svarade hon ”att komma tillbaka som en fet gris” med obegränsad tillgång till käk.

Flera gånger har jag vid intervjuer fått frågan om jag kan tänka mig en skönhetsoperation. En fråga män som regel slipper, och eftersom jag är flata och PK hoppas de väl på ett svar i stil med att rynkor är vackra och vi lesbiska ”ser mer till insidan än utsidan.”
Jag tar här och nu på mig skulden för att ha glorifierat flator genom att hävda att jag inte träffat en enda av oss som tagit till kniv och spruta för att besegra gäddhäng, taxöron eller det som skönhetsindustrin kallar, ”de fina linjerna.”
Om jag kan tänka mig, vill jag vråla till svar. Jag kan inte bara tänka mig, jag drömmer om det. Frågan är bara: VAR ÄR KNIVEN, VAR ÄR PENGARNA?
Jag har blivit en sån som jag förut föraktade. En självförnekande feminist. Jag blundar när jag passerar en spegel.

Men om den egna spegelbilden grinar surare för var dag får man väl säga att den här pandemin hånflabbar en rakt i trynet varje vaken minut på dygnet och som om allt jävelskap inte redan räckte visar det sig nu att fillers i kombination med vaccin riskerar att vanställa fejset. Man kunde tro att botoxlarmen skulle få människor att sky estetikklinikerna men istället fruktar myndigheterna att folk ska avstå från vaccinet. På skönhetssalongerna är det business as usual. När intensivvårdsavdelningarna i våras var smockfulla och bristen på narkosmedel skriande bad akutsjukvården veterinärer att hålla igen på Propofol, samtidigt som plastikkirurgin ångade på som vanligt.
Plastikoperationer på friska människor skulle gå före sjuka djur.
När jag förstod att detta nummer skulle ta upp ämnen som ”hälsa, träning och skönhet” tänkte jag inte på sprutor och knivar utan på den danska kvinnorörelsens Femökollo.

Jag hade tyvärr inte nöjet att själv få uppleva lesbiskt lägerliv med kollektiva storkok linssoppa tillagad av ett gäng nakna och omejkade lesbianer (Gud förbjude att nån fjantade runt med läppstift.) De gav fingret åt den kapitalism som prackade på oss idén om att vi inte duger om vi inte förställer oss med miljarder olika skönhetsprodukter, plågar oss med äckliga dieter och alla tänkbara till buds stående medel i strävan efter ouppnåelig evig ungdom. Går det ens att stå emot anstormningen?

Jag tänker på alla kvinnor som späker sig, tränar som galningar och bävar för beach2021. Utöver vaccin önskar jag dem tonvis med kokosbollar, dunkvis med rödvin och en hängmatta att kedja fast sig i. Jag tänker att lesbiska feminister är världens bästa förebilder. Snälla kom tillbaka med era ofärgade utväxter, hängpattor och ryamattor mellan benen. Jag behöver er sunda 70-talsblick på världen och oss själva. Gör mig hel igen.