QX Ledarstick: ”Jag hoppas att kvinnolobbyn antar ett MER ÖPPET tonläge”

Den starka Kvinnolobbyn, säger även i sitt yttrande att de inte vill ta ställning till om en nationell handlingsplan skall utformas kring HBTQI-personers rättigheter(!).

Kvinnolobbyn påpekar så att det är skillnad på diskriminering av homo-bisexuella respektive trans-queer- och intersexpersoner och att en handlingsplan därför måste behandla de olika grupperna ”var för sig”.

Frågorna som Kvinnolobbyn lyfte i sitt remissvar liknar den diskussion som fanns, om än inte så konfrontativt, inom ”homo-bisexuella rörelsen” när sammanslagningen med ”transrörelsen” växte fram under början av 00-talet.

Att stora delar av kvinnorörelsen haft en skeptisk inställning i frågor som omfattar transpersoner är inget nytt. En av Sveriges legendariska transaktivister, nyligen bortgångna Eva-Lisa Bengtsson, portades på 70-talet från Kvinnohuset på Snickarbacken när hon ville delta i den lesbiskt feministiska kampen. Som transkvinna respekterades hon inte. För den radikala feministiska rörelsen var och förblev hon en man. (*)

Inte helt olikt resonemanget som den ungerska regeringens fört inför dess nya folkbokföringslag. Det kön en registrerats som vid födelsen är det som skall gälla resten av livet. Biologism upphöjd till fundamentalism.

På 70-80-talen, var homo-bisexuella rörelsen och transrörelsen inte ett och detsamma. Från bägge håll rådde misstänksamhet. Transvestiter fruktade att betraktas som homosexuella och homosexuella att inte ses som ”riktiga” kvinnor eller män. Närmanden prövades i vågor. Transsexuella föreningen Benjamin var en period del av RFSL, men någon riktig samhörighet, samsyn och ömsesidig respekt fanns inte.

Men under 90-talet öppnade en queer idéutveckling upp för ett närmande.

Även om sexualitet och könsidentitet eller uttryck inte är exakt detsamma, så utövas särbehandling och diskriminering utifrån snarlika synsätt kring vad som är manligt och kvinnligt och hur det är det av ideologin att den heterosexuella kärnfamiljen utgör ”grundstenarna” i det goda samhället.

Medan gay- och transrörelsen trots allt ganska snabbt smält samman, så har motståndet till att ifrågasätta en traditionell, eller om en så vill konservativ, syn på könsidentitet och/eller uttryck levt kvar i viktiga delar av kvinnorörelsen.

Kvar finns misstänksamheten mot framförallt transkvinnor. Kvinnor som beskrivits som allt från manssamhällets infiltratörer till försvagande krafter som sätter käppar i hjulet, mer eller mindre medvetet, för jämställdhetsarbetet vars hela förutsättning anses handla om att det finns män och det finns kvinnor. Att ifrågasätta detta genom att ”återkommande förorda könsneutralitet”… menar Kvinnolobbyn ”strider mot strategin för jämställdhetsintegrering som kräver att skillnader i livsvillkor och möjligheter mellan kvinnor och män, flickor och pojkar, alltid ska belysas, analyseras och åtgärdas.”

Det vill säga att inkludera transperspektiv gör att jämlikheten mellan kvinnor och män riskerar att gå om intet. I mina öron låter detta som en tondöv strategisk plan.

Konflikten mellan den radikalfeministiska lesbiska rörelsen och den framväxande HBT-rörelsen ledde till en ”sammandrabbning” när aktivister från RFSL under Pride 2000 genomförde en protest utanför Kvinnohuset på Blekingegatan. En artikel i RFSLs tidning Kom Ut hade fått känslorna att koka. En företrädare för Kvinnohuset förklarade där att transexualism är ”en del av det reaktionära bakslaget mot feminism, i synnerhet mot lesbisk feminism” och ett sätt för män att få ”fysisk tillgång till lesbiska”.

Konflikten blev så infekterad att Kvinnohuset helt enkelt inte fick vara med i Pride-firandet längre.

Konflikten mellan det som idag kallas HBTQI+-rörelsen och den i synen på kön traditionella, möjligen konservativa, kvinnorörelsen har sedan dess fortsatt och nådde en av flera kulmen i samband med SvTs Uppdrag Granskning där transvården för unga i tre hela avsnitt kritiserats. Debattören Hanne Kjöller jämförde på DN transrörelsen med sektledaren Charles Manson och länkade till en norsk debattörs, Marit Rønstad, minst sagt paranoida föreläsning om hur HBTQI+-rörelsen med regnbågar och Unicorns har som syfte att i nån långsökt konspiration locka så många ungdomar som möjligt att ”byta” kön.

Som gammal bög hör jag tongångarna från förförelseteorierna eka igen. Då som varningar för att likställa homo- och heterosexualitet.

I maj stormade det så åter efter att krönikören Cissi Wallin Blomberg skrivit en krönika i Expressen med ett av budskapen att ”personer som  förra året började kalla sig kvinnor kan omöjligen veta hur det känns att ha levt ett helt liv som kvinna.”

Men stötestenarna stannar inte vid synen på kön och trans. De andra frågor som genom åren skapat spänningar kräver om möjligt än mer vilja att lyssna, lära och ta in argumentation långt från tummar upp och hatfyllda inlägg på Facebook.

I oktober förra året skrev Kvinnolobbyn tillsammans med tre andra organisationer en debattartikel i Aftonbladet som ifrågasatte RFSLs statliga bidrag. Orsaken var att HBTQI+-rörelsens största och mest erfarna organisation, samlade till en konferens där sexarbetare diskuterade sina livsvillkor och där den svenska sexköpslagen kritiserades.

I debattartikeln finns ingen öppning för att lyssna till varför RFSL liksom den internationella HBTQI+-rörelsen arbetar för sexarbetares mänskliga rättigheter. Ingen öppning för dialog och idéutbyte. Enbart det minst sagt auktoritär budskapet att staten skall ”säkerställa att skattemedel inte bidrar till en urholkning av sexköpslagen och den svenska jämställdhetspolitiken”.

Tydligen finns det en (1) svensk jämställdhetspolitik som inte får ifrågasättas, diskuteras eller utvecklas.

Som gammal i homogården hör jag samma auktoritärt farliga tongångar som under hiv/aids-epidemin då narkomaners hälsa och liv medvetet offrades för att svensk narkotikapolitik inte fick ifrågasättas. Hellre hivsmittade narkomaner än att dela ut rena sprutor.

Lättare i dialogen blir det såklart inte heller när RFSL och stora delar av HBTQI+-rörelsen inte har samma synsätt som denna del av kvinnorörelsen på sexuella skildringar och vilka av dessa som skall förbjudas.

Inte heller när frågan om surrogatmödraskap, eller värdmödraskap, diskuteras. Återkommande krav på fängelse för de föräldrar som bildat familj genom surrogatarrangemang gör knappast samtalstonen konstruktiv.

HBTQI+-rörelsen talar inte med religiösa fundamentalister och nationalkonservativa som, om än från annan utgångspunkt, landar i snarlika ställningstaganden kring transinkludering, sexuella skildringar, sexarbete/prostitution och surrogatarrangemang. Det är logiskt.

Men jag hoppas att i alla fall några av medlemsorganisationerna i Kvinnolobbyn skall anta ett mer öppet tonläge i samtalet med HBTQI+-rörelsen. Bägge rörelserna arbetar mot inskränkande könsroller, kräver lika lön för lika arbete, lika tillgång till makten,  tar ställning mot den heterosexistiska familjenormen, försvarar rätten att få besluta över sin egen kropp och sexualitet liksom arbetar för att bryta ner patriarkala strukturer och därmed frigöra samhällets gemensamma kraft.

De som för samman är helt enkelt för mycket och för grundläggande. Vi vet alla vilka krafter som vinner på en splittring. Det är garanterat inte kvinnor och/eller HBTQI+-personer.