”Framtiden känns äntligen lite ljusare”

Hjärtpåslaget, den gnagande oron och lågintensiva ångesten. Likheten med coronahelvetets storstilade entré i våras och de utdragna amerikanska valdagarna var slående.

Kommer det att gå åt helvete? Valvakade på nätterna, slumrade och rafsade yrvaket i mörkret efter mobilen: är det avgjort nu?

Så var mardrömmen äntligen över.

Klimatet fick en chans, amerikanska folket en ledare som inte demoniserar medier, skiter i att betala skatt, likställer antirasister med högerextrema och som inte kommer avfärda vår tids värsta pest som en influensa som går att ”städa inifrån med desinfektionsmedel.” Fyra år av vansinne har gjort oss avtrubbade, resignerade, uppgivna. ”Jaha, vad har idioten sagt nu då?”, en återkommande standardkommentar, följd av en avslagen suck. Jag försökte säga till ungdomar omkring mig att detta inte är det normala, att en annan värld är möjlig.

Söndagen då det stod klart att demokraterna hade vunnit så infann sig en nästan obeskrivlig sinnesro.

Regnbågsflaggor blev synliga på gatorna igen och champagnen sprutade över dansande och segerrusiga demokrater.

Äntligen fick vi höra minoriteter inkluderas i ett segertal, liksom löften om att låta vetenskap och forskning ha betydelse, att systematisk rasism ska bekämpas och han bedyrade att göra allt för att hela landet igen. Hårstråna stod rakt ut på armarna.

”Fyra år med Trump har bevisat hur snabbt det går att plantera rädsla och splittra ett land”

Kamala Harris har redan skapat historia som USA:s första kvinna och ickevita vicepresident. Hennes hyllning till landets svarta kvinnor fick mig att lipa framför teven, precis som jag gjorde när Obama svor presidenteden 2008.

Harris har slagits för våra rättigheter och varit särskilt engagerad i svarta och unga hbtqi+-personers rättigheter. Insåg bonusen att en Jenifer Beals lookalike i regnbågsjacka tagit plats på världens näst mäktigaste stol.

Mardrömmen har omvandlats till en lesbisk dröm och om fyra år kanske en kvinna på presidentposten.

Men först ska vi med tillförsikt se fram emot att få återgå till de spelregler vi gemensamt satt upp. Snart ska den som envisats med att köra på vänster sida, när alla andra håller höger, och som orsakat kaoset plockas av vägen och fråntas körkortet.

Till och med ekonomer på högerkanten uttrycker lättnad över att det om två månader kommer att vara en vuxen som tar hand USAs ekonomi.

När jag skriver detta vägrar förloraren att gratulera vinnaren, trots att varken inhemska eller internationella valobservatörer har funnit fog för anklagelserna om valfusk. Att en sittande president vägrar erkänna sig besegrad efter ett demokratiskt genomfört val förekommer bara i diktaturer. Här hemma kunde Jimmie Åkesson på en rak fråga i Agenda inte ta avstånd från Trumps beteende. Låt oss minnas också detta när vi själva går till val. Fyra år med Trump har bevisat hur snabbt det går att plantera rädsla och splittra ett land. Vi kan aldrig någonsin ta något för givet. Att en misogyn högerpopulist, islamofob och främlingsfientlig makthavare som demoniserat förtryckta grupper till sist också visat fascistiska tendenser är en varningsklocka för resten av världen.

Som krönikör i QX under tjugofem år har jag återkommande skrivit om hur rasism, trans-och homofobi och antifeminism hänger ihop och att alla vi som tror på andra värden ständigt måste slå vakt om dem. Jag har larmat och varnat, men jag trodde aldrig att presidenten i världens största demokrati skulle försökte genomföra en statskupp.

När Obama flyttade in lät han Vita huset bada i regnbågsfärger. Trump hann knappt låsa upp dörren innan skrivningen om hbtqi-personers rättigheter plockades bort från Vita husets hemsida och det vara bara början på vanvettet.

Låt oss glädjas över att framtiden nu äntligen känns lite ljusare, trots vetskapen om att demokratin är satt under hårt prov, och alltid komma ihåg: Kunde det hända där, kan det hända här.