Queers against pinkwashing

Staten Israel, flera lobbygrupper och privatpersoner har som strategi att använda Hbtq-frågor för att skapa goodwill kring Israel och för att dra fokus från ockupationen. Vi skulle beskriva det som att de försöker plantera en tankefigur som ser ut så här: Israel är ett så schysst land att det nästan är okej att de ockuperar och utövar förtryck. Detta beskriver vi som pinkwashing och vi i Queers aganinst pinkwashing är en grupp som arbetar mot detta.
Israel har under 63 års tid brutit mot – och tillåts bryta mot – mänskliga rättigheter på en rad punkter. Exemplen är hur många som helst men till de mest framträdande hör byggandet av apartheid-muren, vilket innebär en 8 meter hög betongmur som i många fall skär rakt igenom palestinska samhällen.
Mellan 24500 och 57000 palestinier har på detta sätt förlorat sina hem och blivit flyktingar i sitt eget land, och många är även de palestinier som har skjutits ihjäl av israelisk militär när de försökt ta sig över muren. Andra exempel är de illegala bosättningar som breder ut sig och som även dessa gör palestinier hemlösa då israeliska bosättare med våld kör iväg palestinier från sina hem.

Det pågår sedan en tid tillbaka en internationell bojkott – initierad av en mängd palestinska organisationer – vilken manar till bojkott av israeliska produkter men som också innefattar en kulturell och akademisk bojkott, dvs utbyte samt deltagande i kulturella och akademiska sammanhang för att inte bidra till en ”normalisering ” av Israel som stat och den apartheidpolitik som förs. En av de som pekar på likheterna mellan apartheidtiden i Sydafrika och dagens situation i Palestina är Nobelpristagaren och ärkebiskopen Desmond Tutu som försvarar bojkotten mot Israel utifrån ANC:s framgångsrika erfarenheter. Andra som försvarar BDS-kampanjen är bland andra queerteoretikern Judith Butler och den judiska aktivisten, författaren och vinnaren av Right Livelihood-priset Jeff Halper, som även är en av grundarna till Israeli Committee Against House Demolitions (ICAHD).

Israel har de senaste åren jobbat för att profilera sig som en gay-vänlig demokrati där alla är lika mycket värda, samtidigt som man paketerar Palestina som ”det homo-fientliga, ociviliserade och intoleranta arablandet”. Detta fenomen där HBTQ-personer används som slagträ och utnyttjas i Israels rasistiska ockupationspolitik har som sagt kommit att kallas pinkwashing. Genom er artikel där ni på ett helt oproblematiserande sätt framställer Eilat Pride som en enda lång fest, utan minsta reflektion och kritik gentemot värdlandet Israel, menar vi att även QX gör sig skyldiga till denna ”rosatvätt”. Att framställa Israel som ett land som ”vilket som helst” och dessutom spä på bilden av Israel som tolerant bidrar till en normalisering samt legitimering av Israels agerande. Vi undrar om ni hade haft samma inställning och gjort reklam för ett vitt Pridefirande i
 Sydafrika under apartheid-tiden där? Om inte, hur gör ni när ni bedömer skillnader i apartheidsystem?

Ni skriver att det anordnas utflykter till Petra och Döda Havet, dvs kända turistmål. Men varför ordnas inga utflykter till Västbanken så att människor med egna ögon får se konsekvenserna av ockupationen? Ni skriver också att det inte ordnas några debatter ”á la Stockholm Pride”. Fokus är istället helt och hållet på festandet. Men varför måste allt vara så förbannat ytligt? Varför måste allt vara så icke-politiskt, trots att det i allra högsta grad innebär politik att överhuvudtaget resa till Israel?

Såväl palestinska som israeliska HBTQ-aktivister – både enskilda och organisationer – har stämt in i den internationella bojkotten och ropar slagord som ”We refuse to celebrate while others suffer”. Att ”sola, bada och festa” är förmodligen något de allra flesta skulle vilja göra. Men vill ni verkligen bidra till att folk ska göra detta i Israel, med tanke på att det bara ett stenkast bort pågår en ockupation med allt vad det innebär i form av demolerade hus och människoliv som slagits i spillror?