Ta ansvar för en havererad hiv-politik

Sverige är ett land som tror att det med lagstiftning går att utrota en smitta och den politik som utformats efter detta synsätt har funnits alldeles för länge. En politik som grundar sig i att man inte har tilltro till sin medmänniska och därför måste ”straffa” istället för att bygga en hivpolitik på förtroende.
Den svenska smittskyddslagens informationsplikt är en föråldrad lagstiftning som inte leder till vägs ände. Sveriges hivpolitik och förebyggande arbete bygger på att man överlåter preventionen till frivilligorganisationer genom att ge dem statliga bidrag för att utföra detta. Detta beroende mellan frivilligorganistioner och staten är ett ok som gör att hivpreventionen blir beroende av ett förhållningssätt till staten, den nuvarande hivlagstiftning och vård av hivpositiva.
Sverige införde ett Nationellt Hivråd som fått uppdraget att halvera överföringen av hiv till 2016. Men detta Nationella råd är ett tandlöst verktyg som obönhörligen kommer att misslyckas på grund av att det är ett följsamt verktyg för statsmakten och dess beslut.
Den totala avsaknaden av solidaritet gentemot Sveriges hivpositiva är också ett tecken på en fullständigt havererande hivpolitik. I många länder där hiv är både ett större och ett mindre problem så finns ett politiskt civilkurage att kämpa för hivpositivas mänskliga rättigheter. En kamp som ofta drivs av organisationer utanför ett beroende av staten samt av modiga politiker och höga tjänstemän som faktiskt vågar göra något och står emot en repressiv hivpolitik.
Vad som skulle behövas i Sverige är en haverikommission som lett av det utmärkta FN organet UNAIDS som har mer visioner än vad svenska myndigheter och politiker, liksom frivilligorganisationer har. Jag tror också att hivpreventionen i vårt land skulle må bra av att synas i sömmarna. Inom den svenska sjuk och tandvården finns sådana stora brister i frågan om att ta hand om hivpositiva att det omgående måste utredas vad som borde göras för att komma åt problemen.
Vi svenskar blir bekvämt hemmablinda och tror att vi vet hur och vad som borde göras. Låt andra granska oss för att förändra vår hivpolitik så den motsvarar måttet för mänskliga rättigheter. Därmed kan Sverige skriva under de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som vi vägrat göra på grund av vår repressiva hivlagstiftning.

Det är dags att på allvar utreda svensk hivpolitik och våga bjuda in internationella organisationer som UNAIDS och Act Up liksom enskilda kämpar som faktiskt är bättre på hivfrågor än Sverige.