Så ser en familj ut, enligt Adoptionscentrum

Om det är så borde Adoptionscentrums främsta målsättning vara att så många behövande barn som möjligt förmedlas till trygga och kärleksfulla familjer. I stället väljer Adoptionscentrum att slå vakt om den familjebildning som Adoptionscentrum uppenbart anser vara den enda riktiga eller i alla fall den för sina egna syften taktiskt mest gångbara. Jag ställer mig frågande till om de därmed arbetar för barnens rätt till familj eller om de ser som sin uppgift att slå vakt om sina egna prioriteringar, sin egen ideologi, sina egna fördomar och den egna organisationens självexistens.
Det är tydligt att Josefsson, som företräder Adoptionscentrum, menar att samkönade familjer inte är lika värdefulla som andra familjer och att min familj och andra regnbågsfamiljer inte ska jämställas med andra familjer som väljer att ansöka om adoption och därmed hjälpa barn som av olika skäl har behov av en familj.
Redan 1999 skrev Adoptionscentrum i ett remissvar om samkönade par skulle tillåtas bli prövade som adoptivföräldrar att ”ett föräldralöst barn skall i första hand ges en ny mamma och pappa”.
– Vi får inte chansa när det handlar om barn, sa Joakim Wohlfeil, Adoptionscentrums vice ordförande till Aftonbladet. Och därmed underkänner organisationen, redan från början alla framtida utredningar som socialtjänsten kommer att göra på alla samkönade par som vill adoptera. Wohlfeil som ställde upp i riksdagsvalet för Kristdemokraterna 1998 berättar för Aftonbladet att han ofta blir kallad för ”homofob och moralist”. ”För mig handlar det här om barnens bästa” och därmed avfärdar han den forskning som då hade gjorts om biologiska barn till homosexuella föräldrar. Joakim Wohlfeil fortsätter ”Forskningen säger ingenting om adoptivbarnens situation. En homosexuell, biologisk mamma är bättre än en adoptivmamma för barnet.” Menar Adoptionscentrum att det gäller alla adoptivmödrar, även de heterosexuella mammorna om får barn förmedlade genom organisationen? Varför blir inte de heterosexuella mammorna arga?
I samma artikel i Aftonbladet 1999 argumenterar Adoptionscentrums Joakim Wohlfeil emot den lagstiftning, som nu är en verklighet i Sverige.
”Homosexuella familjer är inte helt accepterat. Vi kan inte låta barnen vara pionjärer. Vi måste själva lösa situationen först.”
”Det är givarländerna som ställer upp reglerna. Inget land som lever efter FN:s barnkonvention godkänner adoption till homosexuella. Ett barn som adopteras av homosexuella kan få problem att resa till sitt hemland eftersom man inte accepterar homosexualitet.”
”Det största ingreppet man kan göra i ett barns liv är att skilja det från sitt biologiska ursprung. Vi får inte komplicera situationen för de barnen ytterligare.”
Menade Adoptionscentrum att de hellre ville att barnen skulle vara hemlösa eller vara kvar på barnhem än att komma till en kärleksfull regnbågsfamilj i Sverige? Är det det som Adoptionscentrum menar med att agera för barnens bästa?
Med tanke på organisationens tidiga ställningstagande är det inte så märkligt att de har valt att inte lyfta ett finger för att hjälpa de barn som skulle kunna få en trygg och kärleksfull uppväxt i en svensk regnbågsfamilj.
Vilken syn har Adoptionscentrum på samkönade par och våra familjer? Varför målar de upp detta skräckscenario och varför håller de envist fast vid sitt ställningstagande trots att utvecklingen går framåt med stormsteg och att folk numera inte höjer speciellt på ögonbrynen när de möter en samkönad familj med barn.
Det är anmärkningsvärt att Adoptionscentrum, som under årtionden tvingats förklara för sin omgivning att familjer kan se olika ut, nu visar sig höra till de mest bakåtsträvande när det gäller synen på hur vi väljer att leva och med vem.
Anders Selin, som 1999 var ordförande för RFSL, lutade sig mot fakta i Aftonbladet. Och sa att ”det finns inget som tyder på att barnen till homosexuella mår sämre eller blir annorlunda än heterosexuellas barn.”
I samma artikel intervjuades Adoptionscentrum tillsammans med ”Monica” som sa sig ha blivit adopterad av två mammor som 8-åring på 70-talet. Hon ville visa sig som ett varnande exempel. Hon ställde upp anonymt, vilket gör att det inte ens går att bevisa att hon hade blivit adopterad av två kvinnor. Ändå valde Adoptionscentrum att förknippa sig med henne. ”Min uppväxt var en katastrof” beklagade hon sig. Journalisten skriver att ”Monica säger att hennes mammor var hyggliga människor. De var inte problemet”. Varför valde hon att vara anonym? ”Jag vet att det finns så många människor som inte accepterar homosexualitet. Jag vill skydda mina egna barn från att skämmas, kanske bli retade”. Hon berättade att det var hemskt att hennes mammor bad henne ljuga i skolan.
Visst är det hemskt att be sina barn ljuga, oavsett vad det handlar om. Men då var det andra tider och det går inte att jämföra hur situationen för homosexuella såg ut på 1970-talet med idag. Alla homosexuella familjer som jag känner är helt öppna för sina barn och många av dem håller föreläsningar på dagis och skola när det behövs. Precis som varje ansvarskännande förälder skulle göra för att förebygga problem.
2001 säger Wohlfeil vid Adoptionscentrum till Aftonbladet apropå en enkät om svenska folkets motstånd till homosexuellas rätt att adoptera att ”de länder vi arbetar med undrar vad som händer med barn som skickas till ett land där majoriteten av folket är emot homo-adoptioner men där det ändå tillåts. Misstänksamheten kommer att öka.”
Nu var det så att mycket tyder på att frågan i enkäten var felställd. Dåvarande ordföranden för RFSL, Sören Juvas, förklarar för journalisten att man sannolikt uppfattade att ”alla homosexuella nu automatiskt ska få adoptera, vilket naturligtvis inte är aktuellt och inget vi heller önskar.”

Ett bevis för att Adoptionscentrum inte ändrat inställning om oss: Mikael Jarnlo, ledamot i Adoptionscentrums förbundsstyrelse skriver på Adopterade Etiopiers och Eritreaners Förening hemsida att ”den interna debatten inom Adoptionscentrum vill gärna inte se frågan om förbundets syn på homosexuell föräldrabildning som en fråga om diskriminering utan gömmer sig bakom en mur av legitimitet byggd på argument om att en adoption alltid måste utgå från barnets bästa. Den som tror att vi som talar om en öppen inställning till homosexuella som föräldrar för ens en sekund skulle ge avkall på något så självklart som barnets bästa, behöver bara ställa sig frågan varför en utsatt minoritet – i det här fallet homosexuella – skulle vilja utsätta sina egna barn för onödiga påfrestningar. Klichén om att homosexuella använder adoptivbarn som slagträ i sin kamp för ökade rättigheter börjar inte bara kännas sliten´…”,

Vad svarar Jan Göransson, den nuvarande ordföranden för Adoptionscentrum?
”När det gäller frågan om homosexuellas möjligheter att tillsammans få adoptera ett övergivet barn har Adoptionscentrums styrelse och övriga adoptionsorganisationer ställt sig negativa. Mikael Jarnlo har en annan uppfattning i frågan. Det respekterar jag självfallet. Adoptionsorganisationerna anser att när samhället ingriper för att ge ett övergivet barn nya föräldrar så ska barnet i första hand få en mamma och en pappa.”
Med dess ord går det att förstå varför Adoptionscentrum väljer att inte hjälpa homosexuella, även efter att de fått många förslag på länder som tillåter samkönade att adoptera. Varför ska de anstränga sig när de anser att en riktig familj endast består av mamma, pappa och barn.
Så vad Margret Josefsson, Kommunikationschef på Adoptionscentrum än kommer med för argument så ska vi minnas Jan Göransson ord att ett övergivet barn i ”första hand ska få en mamma och en pappa” för detta är endast vad Adoptionscentrum menar med familj.

Tidigare i debatten: