Merci la France! Mille fois merci!

Det är på inget sätt över. Hotet från de krafter som vill stänga gränser, bygga ett exkluderande samhälle där definition av nation och familj är snävast möjliga lever i allra högsta grad kvar.

Men Frankrikes folk sa nej tack. För det tackar vi er idag. Vi tackar er för att med Marine Le Pen hade den franska hbtq-rörelsens framgångsrika arbete för erkännande av samkönade kärleksrelationer brutits. Med Le Pen skulle erkännandet av regnbågsfamiljer, något som ännu kvarstår i Frankrike, definitivt nått världs ände.

Och vi tackar er för att den främlingsfientliga politik som Le Pen hävdar löser världens problem, innebär ett samhällsklimat där de av oss som behöver skydd skulle lämnas utanför tröskeln.

På QX ledarplats har vi tidigare skrivit om behovet av att den demokratiska vänstern och liberaler förstår allvaret av den framväxande extremnationalismen. Att om de politiska skillnader som finns mellan denna demokratiska höger och vänster, i ett destruktivt och kortsiktigt maktspel, leder till att den på allvar livsavgörande avgränsningen mot fascismen, definierad som främlingsfientlighet, inskränkt nationalism och familjekonservatism, luckras upp, så begås ett historiskt misstag. Ett misstag som tveklöst kommer ge allvarliga följdverkningar för minoriteter.

Det som hänt i Frankrike, med deras för oss ovanliga valsystem, illustrerar de risker som de tar som står för ett öppet, pluralistiskt och demokratiskt samhälle, om de inte ser var gränsen måste sättas. Stora delar av den franska vänstern valde att inte rösta mot nyfascismen genom att lägga sin röst på Macron. Hellre än att få en, som de uppfattat för liberal politiker, riskerade de att ge extrem-nationalister makten. En liknande situation, om än tvärt om, har vi bevittnat i Sverige, där moderaterna i ett politiskt spel markerat att de riskerar att ge Sverigedemokraterna mer makt för att sätta käppar i hjulet för den socialdemokratiskt styrda regeringen.

Såväl Front National som Sverigedemokraterna bär en ideologi som utgör ett direkt hot mot homo-bisexuella och transpersoners livsvillkor. Deras starkt avgränsande syn på vad familj, kön och nation tillåts omfatta innebär högst konkreta försämringar för de som utesluts.

I dagens nationalistiska och främlingsfientliga hatpropaganda har framgång nåtts när juden ersatts av muslimen. Med den korrigeringen har dock inget i grunden förändrats i vulgärpropagandan, utan är fortsatt en kopia av det sätt som nazisterna orerade i 20- och 30-talets Tyskland. Ett uppbyggande av hat som leder till katastrof.

Vår tid, med omvälvande strukturförändringar och sociala spänningar, liknar de förändringar som Europa upplevde för nu nära 100 år sedan. Idag lämnas människor åt sitt öde som haft hela sin trygghet byggd på försörjning från industrier som inte längre har ekonomisk bärighet. Människor som haft en social och ekonomisk bastrygghet men lämnades åt sitt öde blev lätta att manipulera i 20- och 30-talets Europa. Lärdomen efter katastrofen blev att bygga välfärdssamhällen där vi gemensamt delar varandras bördor. Denna socialistiska, socialliberala och liberala insikt, behöver vi ständigt påminna oss om. För minoriteter är social stabilitet avgörande. Under varje tid då spänningar växer görs minoriteter eller socialt utsatta gruppen till syndabockar och till den antigrupp som skapar nationell samling. Beroende på tid eller plats har det varit och är juden, muslimen, romen, den kristne som görs till antigrupp och det är utan undantag den socialt normbrytande.

Det är inte en slump att alla de nationalister, vare sig det handlar om Muslimska brödraskapet eller Sverigedemokrater, Front National eller Donald Trump, hindunationalister eller judiska bosättarnationalister, agerar mot en inkluderande syn på könsidentitet och familjebildning. Det är ingen slump, för det ingår i dessa gruppers ideologiska grundteser att man är man, kvinna är kvinna och två av dessa utgör nationens grund.

Med valet av Macron som ny president i Frankrike har ännu ett seger mot dessa idéer vunnits. Österrike, Nederländerna och nu Frankrike. Trots dessa segrar så odlas bilden av att nationalismen är ostoppbar såväl av dess förespråkare som av de mer alarmistiska motståndarna, men även av strateger med mer insikt om excelark och klick-kampanjer än om samhällsbygge.

Det är sant att valet i Frankrike kan uppfattas som en viktig framgång för Front National. Men även om Le Pen denna gång fick nära 35% av de som genom att rösta gjorde ett val, så är det nödvändigt att se att det inte var 35% av det franska folket som röstade för henne som president. Antalet blankröster och antalet som inte ens gick till valurnan var denna gång rekordhögt. Den allra största delen av dessa nya ”soffliggare” är även motståndare till Front National.

Och även om Donald Trump valdes till president i USA så la majoriteten av de röstande sin röst på Hillary Clinton. Detta behöver såväl nationalisterna själva, som de demokratiska krafter som funderar på hur de skall locka till sig dess väljare, förstå. Nationalisterna inser det redan och de vet att deras makt inte kommer genom egen majoritet. De känner väl till att när de tyska nationalsocialisterna tog makten med våld hade de fått 33% av rösterna i det sista, innan katastrofen, demokratiska valet. Inte en egen majoritet. Extremrörelser vinner makten genom politiskt spel, inte folkligt stöd.
De som funderar på samarbete med dagens nationalister med vänster- eller högerinslag, bör påminna sig om att en majoritet av dagens medborgare på allvar skyr dessa idéer och väl känner dess historiska konsekvenser. I Sverige har moderaterna, den hårda vägen, fått smaka på just detta.
De som funderar på att protestera genom röstskolk bör veta att de leker med elden. Av många historiska erfarenheter är en den viktigaste: det är de som tiger, håller sig undan och accepterar som gör det möjligt för den exkluderande nationalismen att ta makten.

Om knappt ett och ett halvt år är det val i Sverige. Temperaturen kommer stiga, Sverigedemokraterna kommer troligen även denna gång slippa undan en sedvanlig granskning av deras valfläsk till förmån för klickvänlig skandalrapportering. Deras försök att beskriva läget som ”katastrofalt” kommer få visst gehör, men det är först om de demokratiska partierna prioriterar bort den avgörande gränsdragningen som de kan få verklig makt.

Det är därför som vi nu är ett tack, ett tusenfaldigt tack, skyldig det franska folket för att de bestämt tackat nej till Front National. Ett val som inte bara innebär att det europeiska projektet kan utvecklas, utan kanske först och främst att signalen att normalisera främlingsfientlighet, extremnationalism, familjekonservatism och rasism ännu en gång stött på folklig patrull.