Häpnadsväckande Världskulturmuseet!

Utställningen handlar också om att presentera motbilder. Med bögar, flator och transor som poserar självmedvetet, stolta över att bejaka sina egna kroppar och identiteter. Att Världskulturmuseet i Göteborg i det läget har valt att inte bara lyssna in sig på vad religiösa företrädare, representanter för de religioner som rättfärdigat förtrycket, tycker utan även låta deras ord väga tyngst vid beslut om hur man ska hantera utställningen är häpnadsväckande. Resonemanget att man inte vill att utställningens budskap, om livsmod och kärlekens övervinnande kraft, ska få stå oemotsagt är förbryllande. Att ta till sig en utställning brukar vara att träda in i en värld där konstnären just får stå oemotsagd.
Under två veckor umgicks vi som ingick i Elisabeths fototeam, inte bara i Jerusalem, utan även i Tel Aviv, Betlehem och Ramallah, med en lång rad modiga och hoppingivande människor som ställde sig framför kameran. Vi träffade det förälskade lesbiska paret som på nyförälskade pars vis ville visa upp sin kärlek, vi mötte den judiske killen som levde tillsammans med sin palestinske pojkvän och på Västbanken, på andra sidan Israels säkerhetsmur, mötte vi homosexuella palestinier som med fara för sin egen säkerhet ändå ville ställa upp på bild. Att välja att vara sig själva innebär för dessa hbt-personer, vilket det mer eller mindre innebär för alla hbt-personer, en risk de anser sig tvungna att ta. Att ett museum i Sverige inte är beredd att ta någon som helst risk, utan vill helgardera sig från kritik från religiöst håll, ter sig i det perspektivet som futtigt. Alla de som fotograferats är tydligt medvetna om det religiösa avståndstagandet mot dem och deras livsval. Det är en vardag de lever i där judiska rabbiner, muslimska imamer och kristna präster i Jerusalem står eniga i avståndstagandet inför sekulär icke-heterosexuell livsföring. Slutsatsen man måste dra är att Världskulturmuseet inte tycker det är tillräckligt angeläget att släppa fram en utställning som tydligt pekar på religionen som en förevändning för vardagsförtryck.