Idag firar vi att vår strategi gett resultat

Mot detta har en rad religiösa företrädare protesterat och med säkerhet kommer krokodiltårar att fällas. De som anser att Sverige skall styras av religiösa påbud ställs i skamvrån.
Inte en dag för tidigt.
Tvärt om kan man undra varför porcessen tagit så lång tid. Det är inte pinsamt att Sverige hamnat efter Spanien, Beneluxländerna, Kanada, Sydafrika, några delstater i USA och Norge. Inte det minsta! Tvärt om. Men varför behövde frågan dras i långbänk?
Hänsyn till religiösa samfunds tolkningar av sina religiösa skrifter har gjort att den sekulära staten fått tassa fram. Det må vara pragmatiskt riktigt, men det är obehagligt.
Den demokratiska staten skall vara fri från religiös styrning. Vad Påven, Livets Ord eller Bin Ladin får för nya infall skall inte styra demokratiska samhällens lagar. Den könsneutrala äktenskapslagstiftningen är en fullt logisk följd av att kyrkan skiljts från staten.
Låt stå!

I processen att komma fram till beslutet att det inte är könet som skall avgöra hur staten hanterar par har ändå en fullständigt fantastisk utveckling skett. I Sverige ser vi idag en nära nog 100% politisk uppbackning av det könsneutrala äktenskapet.
Värt att notera är att riksdagen 1973 uttalande att homosexuell samlevnad var ”fullt acceptabel” och att Sverige 1987 genom Lag om homosexuella sambor var först i världen med att lagligt erkänna och reglera samkönade relationer. Men när partnerskapslagen kom till 1994 var det viktigt för den socialdemokratiska talespersonen Maj-Lis Löw att tydliggöra att detta var steget – något äktenskap för homosexuella var det inte tal om. Hos moderaterna var det två som vågade trotsa partilinjen att inte ens acceptera särlagstiftningen partnerskap. Bland dem nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt.

Idag är alla partier utom kristdemokraterna för att sluta särbehandla samkönade par. Svenska kyrkan är mitt uppe i en process där de diskuterar om man kan acceptera att låta samkönade par vigas av dess präster i dess kyrkorum. Sedan 2006 finns en egen officiell liturgi där samkönade pars kärleksrelation välsignas. Hur religiösa samfund framöver väljer att hantera samkönad kärlek är deras val enligt respektive ordning. Men hbt-personers engagemang och bidrag till tolkningar av skrifter och dogmer kommer självklart att bli avgörande.
För just engagemanget från hbt-grupper såväl som enskilda har under hela denna resa varit avgörande. Ett engagemang och en strategi som kan sammanfattas med öppenhet, bryta tystnaden och att ställa krav.

Beslutet den 1 april 2009, 36 år efter riksdagens accepterande av homosexuell samlevnad, kan tolkas som att den rättighetskamp som homosexuella fört sedan slutet av 1800-talet är över. Men sanningen är tyvärr en annan. Det är nu vi kan fokusera på det verkliga arbetet. Arbetet som tålmodigt med syfte att bryta tystnad och visa öppenhet skall bryta ner diskriminering och fördomar. Ett arbete som skall göra det självklart att kunna välja partner oavsett kön, att inte betraktas och behandlas annorlunda för att man är homo- eller bisexuell. Och ett arbete som skall leda till att hbt-personer inte skall utsättas för hatbrott och våld på grund av vår förmåga till kärlek eller vår könsidentitet.

Detta arbete känner inga nationella gränser. Om vi och en rad länder till har nått långt i vårt rättighetsarbete så befinner sig stora delar av världen fortfarande på startplattan, om ens där. Inte ens det mest basala kravet att förmåga till kärlek inte skall straffas, vare sig med döden eller på annat sätt, är säkrat för alla hbt-personer.
Att vi idag möts av respekt och behandlas som jämlika skapar ett hatfyllt motstånd. Det internationella engagemanget är nödvändigt såväl för att bidra till drägliga levnadsförhållanden för hbt-personer över hela världen som för att försvara våra framgångar här hemma.
Den nuvarande Påven, starka evangelistiska strömningar, islamistiska och ortodoxa samfund och rörelser liksom värdekonservativa politiska riktningar är djupt engagerade i att förhindra människor att leva i samkönade relationer, njuta samkönad sexualitet såväl som att själva välja sitt könsuttryck.

I takt med att vi möts av respekt i demokratier blir dessa grupper allt mer aggressiva. Dessa grupperingars mål är inte bara att i länder där de har inflytande förhindra att hbt-personer erkänns grundläggande rättigheter utan dessutom att ta ifrån oss våra. Deras enda möjlighet att lyckas är att vi nu lutar oss tillbaks och vaggas in i nationell liknöjdhet.

Nu firar vi och kan stolt konstatera att vår strategi att leva öppet och att inte acceptera tystnaden gett resultat. Därefter tar vi nya tag och tar vårt ansvar för att våra framsteg permanentas och omfattar alla oberoende av nationalitet, kön, tradition eller religiös tillhörighet.