Varför går det inte att tala om hiv i Sverige 2009?

I utvecklingsländerna visar vi oss både kompetenta på området och generösa med pengar, men på vår egen bakgård vill vi inte ta i frågan. Vi har överlämnat problemet åt ”experter”. Det gäller riksdagen, regeringen, medierna och samhället i stort. Ingen har någon åsikt. Alla hänvisar till ”experterna”.
Det är tryggt att förlita sig på läkare, forskare och jurister så att man själv slipper ta ställning eller ens fundera på en sjukdom som finns mitt ibland oss och som kan drabba alla. Tror man att samhället skyddar oss med sina restriktiva lagar och sin restriktiva politik så låter man sig invaggas i falsk trygghet. Alla som lever med hiv i Sverige i dag har ju faktiskt fått viruset trots experternas råd och den förda politiken.
Om vi ska kunna ifrågasätta de lösningar som finns i dag krävs ett samtal som inte bara engagerar ”experter”. Det krävs förutsättningslösa samtal med både hivpositiva och ickehivpositiva om hur vi bäst arbetar förebyggande, både primärt och sekundärt. Man måste kunna ifrågasätta kriminaliseringen av det fåtal hivpositiva som inte orkar bryta tystnaden och förträngningen av sjukdomen. Informationsplikten har enligt rådande rättspraxis inget med osäker sex att göra – du kan bli häktad även om du använder kondom. Du kan dömas till fängelse även om du inte har smittat någon. Sverige är unikt med denna repressiva hivpolitik – både bland rika och fattiga länder. Det är dessutom riktigt märkligt att de som bryter mot informationsplikten döms enligt Brottbalkens paragraf om misshandel när det är svårt att tala om uppsåt. De flesta som tiger har inget uppsåt, de är snarare oförmögna att tala.

Kan vi verkligen hävda att vi har lyckats med vårt preventiva arbete när 43 personer har dömts i domstol för att de inte kunnat tala om sin sjukdom? När det i praktiken innebär att människor som inte kan hantera tystnad och stigmatisering sätts i fängelse istället för att få hjälp? Att många av dem dessutom blir utvisade på livstid till länder utan tillgång till bromsmediciner – vilket i själva verket blir en dödsdom? Självklart vill vi att sjukdomen förebyggs och då är det viktigt att tänka på att de flesta som döms inte har haft uppsåt att sprida smitta, det var ett misstag eller en oförmåga att bryta den totala tystanden kring hiv. Behöver en sådan person stöd eller straff?

Låt oss öppna upp för ett samtal mellan oss hivpositiva och hivnegativa utan ”experter”. Låt oss hellre fria än fälla. Låt oss prata om hiv som en kronisk sjukdom som går att behandla. Låt oss vara respektfulla mot varandra och inte utgå ifrån att andra vill någon illa!