Det är inte svårt att dra paralleller mellan inkvistionens (förlåt Troskongregationens) mångårige ledare kardinal Ratzinger, numera vald till Påve Benedictus, och den bergmanska Uppsala-biskopen Edvard Vergérus med hans familj där ”kravfylld kärlek” är idealet i en värld där devisen är ”köttet är svagt men anden stark”. Likt Edvards syster, mor och hushållerskor faller nu lokala företrädare för katolska kyrkan in i kören som sjunger kärlekens lov men där denna form av kärlek hamnar så långt från medmänsklighet, glädje och gemenskap man kan komma.
Man får lust att lära sig av Isak Jacobis magiska krafter för att befria kyrkans alla barn ur Benedictus grepp och återföra dem till den tid då katolska kyrkan med dess Påve i spetsen under det Andra Vatikankonciliet i början av 60-talet talade om att vara uppdaterad och med i tiden.
Inför julhelgerna tog alltså Påven Benetictus bladet från mun. I bästa Åke Green, och för all del Westboro Baptist ”God Hates Fags”-anda tog han naturen till hjälp för att förklara hur samkönad kärlek och sexualitet utgör ett hot. Vi skall inte bara bevara regnskogarna, förklarar han, utan även mänskligheten mot dess förströrelse av sig själv. Och den senare räddas genom att vi förstår den mänsklighetens ekologi som utgörs av kärlek mellan man och kvinna. Punkt.
Utfallet hänger tveklöst samman med den historiska diskussion som förts inom FN där 66 stater ställt sig bakom en resolution som uppmanar medlemsländerna att avskaffa kriminaliseringen av homosexualitet. Detta som ett led i att stärka alla medborgares, inkluderat hbt-personer, mänskliga rättigheter.
Det gillade inte Påven och hans del av kyrkan skolad i inkvisitionens mångåriga och ”kärleksfulla” kamp mot irrläror. De gick snabbt ut och tog avstånd för att strax därpå tvingas backa. Deras hjärtlösa motstånd mot FN-resolutionen tvingade dem att förtydliga att man inte stöder diskriminering av homosexuella. Tillåt mig tvivla. Tillåt mig konstatera att under förra och nuvarande Påven har man metodiskt motarbetat reformer för att vi som lever med och älskar personer av samma kön skall nekas full respekt för vår kärlek, Kyrkan har hotat katolska politiker som röstar för samkönade äktenskap, kastat ut homosexuella präster och i Spanien har kyrkan senast den 28 december samlat hundratusentals till protest mot samkönad kärlek.
Som alltid när en fundamentalistisk och därmed historielös tolkning av Bibelns ytterst sparsmakade kommentarer till sexualitet mellan personer av samma kön förs fram blir det absurt. Vi vet att Jesus inte föddes den 25 december. Det räcker för att inse att detta med att följa text- och tradition i kristendom såväl som andra religioner helt och hållet handlar om ren och skär maktpolitik. Dagens katolska kyrka har valt en samlevnadspolitisk ideologi som mer samstämmer med världens religiöst eller politiskt målade despotiska semidemokratier och diktaturer än med de demokratiska samhällen vi tillkämpat oss. Politiska system där mänskliga rättigheter som regel respekteras.
Att 66 nationer, på initiativ av EUs ordförandeland Frankrike och med aktiv medverkan av Brasilien, Argentina, Gabon, Kroatien, Japan, Nederländerna och Norge, ställt sig bakom en FN-resolution är ett avgörande framsteg för homo-och bisexuella liksom transpersoner. Den demokratiska världen har enat sig bakom våra mest grundläggande krav. Idag är samkönade sexuella kontakter förbjudna i drygt 80 länder i världen varav nio har dödsstraff som påföljd.
57 länder antog en motresolution och 69 länder röstade inte.
I listan över länder som inte röstade för märks USA, Ryssland, Kina, Turkiet och Sydafrika. Det är oroande. När det gäller USA kan vi dock hoppas att maktskiftet kommer innebära att 66 nationer blir 67.
Påvens osmakliga jämförelse mellan de livsavgörande åtgärderna för att rädda vår miljö och att skydda mänskligheten mot att smutsas ned av bland annat samkönad kärlek, sänder tydliga signaler. Jämförelsen är noga genomtänkt och den är menad att väcka starka känslor bland hans undersåtar. Budskapet må tonas ned i den katolska media som är baserad i demokratiska länder men faktum kvarstår att fundamentalistiska krafter inom allsköns riktningar av kristendom, islam och judendom hoppas stärka sin makt genom att hetsa mot hbt-personer. I länder där hatet mot västvärlden frodas används den förvridna bilden av kärlek mellan personer av samma kön, liksom kvinnans rätt över sitt liv och sin kropp, för att hålla tillbaks krav på insyn, jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati.
Det är direkt livshotande för hbt-personer i länder som Saudiarabien, Iran och Uganda. Katolska kyrkan må prata om att man inte vill diskriminera, men först när kyrkan i aktiv handling deltar i att försvara hbt-personers rätt att slippa förföljas, hotas av straff, förnedras och förskjutas av familj, i skolan, på arbetet och i kyrkan tror vi på de fagra talen. Tills dess ser vi verkligheten där Påven ideologiskt uppmanar till straff, diskriminering och hat mot enskilda homo- bisexuella och transpersoner.
Vi väljer den ”Ekdahlska” politik, formulerad av 66 länder i FN, som syftar till att i all sin köttsliga svaghet få ett slut på det andliga hatet.