En racingförare berättar…

Han var bara nio år gammal när han började köra bil då motorklubben som hans pappa var aktiv i arrangerade tävlingar i radiostyrda bilar, eller miniracing som det kallades.
Idag är Andreas Johansson 34 år, han har flyttat från Kristinehamn till Stockholm och kommit ut som gay. Men motorsporten har han inte släppt.
– Det går inte, säger han och stoppar in en snus där vi sitter på ett kafé på södermalm i Stockholm. Det är märkligt, men motorsport är något jag inte kan släppa.
Andreas berättar att han i våras blev erbjuden att köra sex racinglopp för ett lag i Kristinehamn under sommarhalvåret. Han nappade och när vi ses har han precis avverkat – och vunnit – den första tävlingen på Gelleråsen i Karlskoga.
– Serien heter NSHC, Nordic Six Hour Cup. Vi kör på samma banor som de kör formel1 på, det är asfaltsbanor på arenor, förklarar han. Loppet pågår i sex timmar och är som en stafett. Vi är fyra chaufförer på bilen och vi kör 1,5 timma var non stop.
Och det går fort, farter upp mot 200-210 km/h är inte ovanliga. Och 90 minuters körning tar på krafterna.
– Ja, man är rätt slut i skallen efter 1,5 timmes körning, säger Andreas. Jag kan jag vrida ur overallen efter ett lopp. Jag är helt genomsvettig.
Under loppet i Karlskoga nu i maj fanns hela hans familj på plats. Förutom mamma och pappa, som alltid följer med och tittar när han kör, fanns även hans syster och hennes man samt deras son på plats.
– Ja, det var trångt i depån, säger han och skrattar. Men det är superkul att de kommer och tittar.
Andreas har tränat och tävlat i motorsport i hela sitt liv. I tonåren körde han folkrace och rally. Var och varannan helg var det tävling, det kunde vara Västerås på lördagen och Karlstad på söndagen. Och hans föräldrar ställde alltid upp och skjutsade. Och under vardagskvällarna kunde han tillbringa tiden i garaget med sin farsa och meka med bilarna.
– Jag har en fantastisk relation med mina föräldrar, de har alltid stöttat mig i allt.
I slutet av 90-talet gjorde de några ordentliga satsningar inom både folkrace och rally för att Andreas skulle kunna livnära sig på sporten.
Men det blev tyvärr inte så lyckat.

Foto: Christian Hagward

– Dels var det mycket tekniska problem och dels körde jag lite över min förmåga och hade en hel del kostsamma krascher, berättar Andreas. Så vi la det i malpåse.
Har du varit med om några allvarliga krascher?
– Ja, det hör ju till, men allvarligast var nog en gång i Småland, det var enda gången jag blev lite rädd. Jag gick av vägen och det tog tvärtopp i en stor vall. Jag tappade känslan från midjan och nedåt och kunde inte röra benen. Tävlingen bröts och ambulanspersonalen skruvade loss mig. Men det var bara en kotsättning, så det handlade helt enkelt om en chockkänsla och känseln i benen kom tillbaka relativt snabbt.
– Sen har jag ju brutit några fingrar när jag inte hunnit släppa ratten när jag gått av vägen. Men inget allvarligare.
Andreas la motorsporten på is och i samma veva började han acceptera sin läggning som han känt av i flera år, men hållit för sig själv. Han hittade nya vänner på sajten Sylvester och flyttade till Stockholm.
– Allt var så spännande. Vi gick på Chokladkoppen och Tip Top och festade på Patricia. Men jag kände mig ändå rätt ensam i Stockholm.
Och så började åksuget komma tillbaka.
– Så jag började köra lite folkracetävlingar, men det blev ingen storsatsning.
Andreas träffade kille och kände att det var dags att berätta för föräldrarna.
– När vi hade varit ihop i sex månader tog jag mod till mig. Jag hade varit och kört en tävling mitt i sommaren och satt med morsan och syrran och drack vin på en uteservering. Så sa jag till morsan att jag hade träffat någon, ”jaha”, sa hon ”är det Tobias” (skrattar). Så var det med det.
– Hon frågade om jag ville berätta för pappa eller om hon skulle ta det. Jag mesade ur lite och sa att hon kunde berätta och morgonen efter slängde sig pappa om mig och gav mig en stor kram. Han var glad att jag träffat någon. Sen åkte jag och Tobias till Sitges med mamma och pappa (skrattar), och de hade så trevligt där så nu ska de åka dit själva…
Var din kille med dig på tävlingarna?
– Ja, lite motvilligt var han väl med på någon tävling, men han hade inte alls samma intresse. Och motorsporten tog rätt mycket tid av vår tid, så det var väl inte helt enkelt.
Vad har du fått för reaktioner inom sporten sen du kom ut?
– Jag har inte märkt av någon homobi alls, klart att det har tisslats och tasslats bakom min rygg, men det var mer innan jag kom ut. En kille ringde faktiskt upp mig när det gick rykten om mig och frågade hur det låg till. Det tyckte jag var rakryggat gjort. Och killarna jag kör med nu bryr sig inte det minsta. Det är bra killar allihop.
Andreas tycker det är viktigt att fler kommer ut inom idrotten.
– Jag vet ju vad det betytt när andra kommit ut, som Anton Hysén och Kajsa Bergqvist. Men inte bara inom idrotten, jag minns till exempel att det gav mig lite mod när Magnus Carlsson kom ut.
– Jag vet att det finns fler inom motorsporten som är homo och bisexuella, unga profiler som är på väg ut på tävlingsbanan. Jag har ju tävlat i många år och har viss respekt med mig eftersom många känner till mig så kanske kan några unga killar och tjejer hitta mod att vara öppna med sin läggning om jag berättar min story. Det är i alla fall min förhoppning. Vi behöver alla dra vårt strå till stacken.

Läs mer om Andreas i QX juninummer: Där svarar han bland annat på vilken egenskap han gillar hos killar och vilken kille som är snyggast i världen.