Daniel S Ogalde: ”Med trauma som lärdom”

Jag är en ”quitter”. En riktig liten fegis. Det har jag varit större delen av mitt liv. Det är så det känns i alla fall och missförstå mig rätt. Jag är gärna den som tar debatten, fighten och handskarna för att hugga i men innerst inne är jag lika mycket av en ängslig hare som en stingslig grävling. Det finns liksom saker som får mig att lägga benen på ryggen snabbare än Usain Bolt.

På så sätt kan man säga att jag blivit en expert på att checka ut, att säga farväl. Och borde vi inte alla vara det? Beredda på förändring eller åtminstone på att mista det förgängliga vilket ju i det långa loppet är allt. Ja, jag vet carpe diem och allt sådant feel good strunt men för mig får just farväl gärna vara så smärtfria så möjligt. Relation sa du? Nja, inte riktigt läge jag ska till gymmet. Familjemiddag? Ehm, jag föredrar en påse chips och min högerhand. Nytt jobb? Grattis, jag har snart haft ett hundratal.

Mitt trick har helt enkelt varit att dra vidare, att inte rota mig alltför djupt utan swisha framåt till nästa äventyr, till nästa horisont och nästa distraktion. Idag skulle jag kanske kallas ett symboliskt barn av min tid. Det är inget illa menat utan bara ett sätt att formatera upplevelser till lättsmälta minnen. Redigera ned allt till en mysig sommarromans utan att fastna i frågan vad som skulle kunna hända om jag tillåtit mig spendera även en höst. Att inte vada ut för långt, att undvika de där mörka otäcka djupen av potentiell sorg, besvikelse och smärta.

Och kanske är det inte så konstigt att de erfarenheter man har, i synnerhet de mindre bra, även är de som i mångt och mycket dikterar ens beteende och hur man lever sitt liv. Författaren Bessel van der Kolk skriver i sin bok ”Kroppen håller räkningen” att ”traumatiserade berövas känslan av att ha makten över sig själva”. För några år sedan hade jag slagit bakut på det påståendet. Jag skulle klappat mig själv på bröstet och barskt utbrustet att ”jag är inget offer, jag är en överlevare”. En som överlevt en ensam barndom perforerad av vuxnas svek, kränkningar och brutna löften och ett begynnande vuxenliv med alltför många likheter. Jag är inget unikum på något sätt och detta är inte ett trick för att inkassera sympatipoäng men finns det någon grupp som vinner traumabingot så är det nog många bland oss regnbågsbarn. På Folkhälsomyndighetens webbsida går att läsa ”Forskning visar att homosexuella, bisexuella, queera och transpersoner har sämre hälsa än övriga befolkningen. Det gäller framför allt psykisk hälsa, i synnerhet för transpersoner och bisexuella kvinnor. Hälsoskillnaderna kan delvis förklaras av att homo- och bisexuella och transpersoner är mer utsatta för diskriminering, trakasserier, våld och hot på grund av omgivningens negativa föreställningar om sexuell identitet och könsidentitet”. Föräldrasvek, övergrepp, ensamhet, otrohet, det är bara att välja och vraka men det intressanta i all denna tragik är vad vi gör med den eller kanske snarare vad den gör med oss. Jag valde att säga farväl, att bli en jäkel på att lämna oavsett om det innebar att avsluta en begynnande kärlek eller flytta tvärsöver världen. Ett sätt att behålla makten eller åtminstone illusionen av den. Bye bitches!

För visst funkade det ett långt tag. Så pass att jag efter fem år tillbaka i Sverige intalar mig själv att jag snart återigen ska ta mitt pick och pack och bara dra. En tröst och en känsla som växer sig extra stark när livsresan tycks lite extra turbulent. Men så händer saker, sådant som skulle kunna gå under samlingsbegreppet ”livets jävlighet”. I mitt fall ett sjukdomsfall i familjen. Den jag med så stor möda och omsorg under lång tid byggt upp. Och med ens fanns det ingenstans att ta vägen. Plötsligt var jag fast. Inte för att jag fysiskt inte kunde ta mig härifrån utan för att det denna gång inte var jag som sa farväl. Obarmhärtigt hade jag kastats av regissörsstolen och förlorat möjligheten att kunna skrika ”Cut!” och börja om.

Det är en underlig upplevelse av maktlöshet inte bara gentemot den jag håller så kär utan också inför mig själv. Det är väl så livet ter sig, det vrider och vänder sig ur händerna på oss och det tar abrupt slut när vi minst anat. Det enda vi kan göra är att inse, lära och växa så mycket vi kan även om lärdomen kommer i form av en knytnäve.