I fredags lade Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna fast sin Överenskommelse för Sverige. Den största delen i avtalet syftar till att skapa ett ”paradigmskifte i synen på asylmottagande” för en ”ansvarsfull” migrationspolitik. Den över 60 sidor långa läsningen kan inte kategoriseras in i annan genre än ”svensk skräcklitteratur”. Den som tänker ”det är väl rimliga reformer” kan uppmanas att byta ut ordet ”asylsökande” mot ”judar”, eller för den delen ”HBTQI-personer”, för att skapa sig en bild av de råa förslag som avhumaniserar vissa människor.
Vi i Rainbow Refugees Sweden (RRS) tolkar förslag efter förslag och ser en framtid präglad av en humanitär katastrof och personliga (familje-)tragedier för invandrare i allmänhet och för HBTQI-flyktingar i synnerhet. Snarare än en ansvarsfull migrationspolitik.
Det kan inte annat läggas fast att Tidöavtalet är historiskt. Traditionella svenska värderingar av att inte göra skillnad på människor, att framhålla alla människors lika värde och ett långt och gediget internationellt arbete för mänskliga rättigheter är som bortblåsta till fördel för en repressiv politik som ser vissa människor som icke önskvärda. Låt oss vara tydliga med att icke önskvärda är de som inte vuxit upp i Sverige under generationer. Det är allt ifrån asylsökande och nyanlända, barn och ungdomar som vuxit upp i Sverige (men som råkar ha föräldrar som invandrat), de som inte talar svenska tillräckligt bra, de som ”missaktar” den (svenska) befolkningen osv. Även om denna retorik redan fått blomstra under flera år öppnar Tidöavtalet upp för polariseringen att slå sin rot i staten. Inom kort ska svenska myndigheter tuktas in i att göra skillnad på folk och folk, det är nu som grundtanken om allas jämbördighet är förgången.
Vi i RRS chockas av den cynism som skrivs fram i avtalet. Vi som engagerar oss för de som flyr från krig och förföljelse har ofta arbetat i motvind men har kunnat förlita oss på vänner, familj och allierade. Många av våra vänner skänker fortfarande vinterkläder, vinterskor och mat till våra medlemmar. Många har öppnat sina hem för HBTQI-personer i nöd. Nu kan våra vänner, familjer och allierade komma att misstänkliggöras genom den ”folkräkning” som svenska myndigheter ska genomföra. En ”folkräkning” där myndigheter ska ta biometriska uppgifter och vara ålagda att anmäla de som bryter mot folkbokföringslagen. Tänk: om råkar du ha en HBTQI-flykting hemma på besök kan du bli anmäld. Det förefaller överflödigt att poängtera att sån praktik är vanlig praxis i repressiva regimer i sökandet efter oliktänkare.
Likaså ska nya ”inre” gränskontroller nu utökas. Läs ”inre” en gång till, det är alltså så att Sveriges gränser egentligen inte stannar vid gränsen för vissa. Många i Sverige upplever redan att deras kroppar inte riktigt passar in, nu ska gränsen bli en ständig del av vardagen. Här är det såklart ingen som är dum: alla vet vilka som menas. Är du inte vit ska du vara ständigt redo att visa upp ditt pass, har du glömt det kan du gripas! Det är i och för sig inte heller något nytt. De som minns de ”inre” gränskontrollerna som skedde under REVA 2009-2014 på bland annat tunnelbanan i Stockholm har det färskt i minnet att icke-vita stoppades medan vita kunde passera förbi. Det var för övrigt delfinansierat av EU, om någon trodde att det var ett enskilt påfund från svenska polisen, kriminalvården och migrationsverket.
Enligt Tidöavtalet ske detta nu ska genomföras i stor skala och i vissa områden, så kallade ”visitationszoner”, ska det till och med vara fritt att stoppa svarta och annat folk som ser skumt ut, rota i deras telefoner och ta DNA-prov. Här kommer ”vandel” in i bilden. Lever flyktingarna verkligen som de ”ska”? Våra medlemmar ska nu behöva vara rädda att polisen ska hitta en bild på en person av motsatt kön i mobilen eller att polisen ska upptäcka att även vi kan skaffa barn: ”hon var ju inte lesbisk på riktigt, hon fick ju barn utan insemination”. Då kan uppehållstillståndet återkallas!
”Folkräkning”, ”inre” gränskontroller och ”visitationszoner” är dock inte nog. Icke önskvärda skulle ju kunna söka skydd hos en kyrka, i ett kloster eller hos ett samfund, eller varför inte gömma sig på någons vind? Därför ska nu asylsökande sättas i så kallade ”transitcenter” där de ska tillbringa hela sin väntan på beslut. En väntan som teoretiskt sett skulle kunna vara 3 månader men som i verkligheten tar flera år. HBTQI-flyktingar ska nu tvingas bo med personer som de flytt från. Konsekvensen finns redan beskriven inom forskningen: homo- och transfobi, våld och trakasserier. Myndigheter ska också utreda vilka ”restriktioner och tvångsmedel” som är möjliga att använda för att säkerställa att de icke önskvärda ska hållas kvar där. Transitcenter är ju också en ökänd metod som det finns flera historiska exempel på men under andra namn. Vi antar att de inte vågade sig på att sätta ord på vad det egentligen handlar om. Än så länge i alla fall. Det går så fort nu att en inte hinner med.
Det kanske mest skrämmande är den underliggande kalkyleringen i avtalet där vi i HBTQ-samhället ska ställas emot de icke önskvärda. Ett visst icke namngivet parti ser sig som garant för ”liberala värden”. I avtalet har de fått till skrivelser som ”Familjebegreppet ska dock även fortsättningsvis vara neutralt” vilket innebär att vi HBTQ-personer fortfarande ska kunna ses som en familj. Ska vi vara tacksamma för det? Inom ramen för att emot kvotflyktingar ska ”HBTQ-personer prioriteras”. Om de asylsökande HBTQI-personerna verkligen är HBTQI-personer förstås, Migrationsverket är redan ökänt för att avslå HBTQI-flyktingars asylansökningar. En översyn av asylprocessen ska göras för att ”stärka kvalitet, enhetlighet och rättssäkerhet” för HBTQI-personer som söker asyl. Men inte ens här kan vi glädjas i en tro om att HBTQI-personers rättigheter ska stärkas eftersom att det i översynen inte får ”ingå att utöka asylsökandes rättigheter”.
Det dröjer sig också kvar en latent känsla av att vi ska ställas emot varandra inom HBTQ-rörelsen. Söndra och erövra brukar en ju säga, typ ”vi tillsätter ett par, tre vita manliga homoministrar samtidigt som vi inskränker rättigheterna för andra inom HBTQ-samhället”. Det brukar kallas för ”pink washing”, att göra en symbolhandling för oss i HBTQ-rörelsen men i det stora hela antingen inte bry sig eller agera på ett sätt som faktiskt försämrar villkoren för HBTQI-personer. Eller är det kanske ”homonationalism”, en tro om att vi i västvärlden är överlägsna och måste rädda HBTQI-personer från de icke-toleranta muslimerna/svarta? Problemet i kalkyleringen är bara att vi i HBTQ-samhället per definition tillhör de icke önskvärda, oavsett om vi är bruna, vita, muslimer, kristna, judiska och/eller ateister.
Under Stockholm Pride samlades HBTQ-rörelsen till parollen ”Dags att bekänna färg”. Det var dags att ”bli en enad HBTQ-rörelse, med mängder av allierade, för allas rätt till kärlek, sin sanna identitet och att leva det liv en vill leva”. Stolt propagerades det att för att nå dit ”krävs ökade rättigheter, uppdaterad lagstiftning, och ett öppet, inkluderande, samhälle”. Partier från höger till vänster hade företrädare som självsäkert marscherade på Stockholms gator (dock inte SD, det får en ju ge dem, de är ju i alla fall konsekventa).
Nu, kära vänner som marscherade i de politiska partiernas tåg, är det upp till bevis. Var det bara för vissa ni paraderade?
Rainbow Refugees Sweden är en partipolitiskt och religiöst obunden förening som syftar till att stödja, maktgöra och bygga nätverk för asylsökande och flyktingar som flytt på grund av sin sexuella läggning, könsidentitet och/eller könsuttryck.
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
