Edward Summanen: ”Mer kunskap gör det lättare att lyfta suicidprevention”

Förra helgen fylldes mina sociala medier av inlägg om den suicidpreventiva dagen. Dagen infaller den 10 september varje år och handlar om att uppmärksamma allt arbete som sker för att förebygga självmord, men också om att belysa vad som är kvar att göra och att ge utrymme för sorg över att så många dör i suicid varje år. I mitt flöde möttes jag av att många tände ljus för personer som dött i suicid, av kunskapshöjande föreläsningar och av information om stödgrupper för personer som förlorat en närstående i suicid. Jag gick av en slump förbi en stor ljusmanifestation i Stockholm och tände ett ljus för en kamrat som lämnade ett oerhört stort tomrum efter sig när hen dog. Organisationerna Suicide Zero och SPES (Suicidprevention och efterlevandestöd) var på plats för samtal och information. Raderna av gravljus, många med namn eller hälsningar till personer som är saknade, kändes i hjärtat.

Varje år dör omkring 1500 personer i suicid i Sverige. Det går inte att blunda för att det är ett samhällsproblem och att det behöver göras mer för att förhindra självmord. Jag kände därför en form av hoppfullhet över det stora uppmärksammandet av dagen. För vi behöver prata mer om suicidprevention: få till fler satsningar och öka kunskapen.

Men min filterbubbla är givetvis inte likadan som alla andras. Det är klart att suicidpreventiva dagen dyker upp i just mitt flöde eftersom jag följer både personer och organisationer som arbetar specifikt med suicidprevention. Jag misstänker att det såg annorlunda ut för många av er andra.

Fast det är ändå rätt märkligt att inte ännu fler lyfter suicidprevention. För när det kommer till tankar på att inte vilja leva längre, erfara suicidförsök eller att dö i suicid är det dels ett generellt folkhälsoproblem, dels något som är sammankopplat med en mängd olika områden där ett stort antal organisationer engagerar sig.

Det finns riskfaktorer som ökar risken för suicid. Till exempel att tillhöra en minoritetsgrupp. En annan riskfaktor är fattigdom/arbetslöshet. En tredje att befinna sig i en asylprocess. Andra riskfaktorer är ofrivillig ensamhet, alkoholmissbruk och olika psykiatriska tillstånd. Normer kring manlighet spelar också in.

Att vara hbtq-person räknas som en riskfaktor. Det innebär inte att alla hbtq-personer har självmordstankar, utan att det finns en förhöjd risk jämfört med heterocispersoner. Det finns helt enkelt en större sårbarhet.

När någon dör i suicid är det alltid flera olika delar som spelar in. Det är därför som förebyggande insatser behöver ske på olika nivåer. Det finns mycket att göra, exempelvis en mer sammanhållen vårdkedja, utbildningar för yrkesverksamma eller insatser i skolan för att öka elevers kunskap om psykisk hälsa. Det handlar också om riktade satsningar, som att förebygga suicid och främja hälsa specifikt för hbtq-personer genom mer stöd till civilsamhället (för att stärka självkänsla eller erbjuda en känsla av sammanhang) och ökad hbtq-kompetens inom psykiatrin.

En del är rädda för att lyfta suicidprevention. Det finns en osäkerhet kring vad man får säga, och en rädsla för att väcka obehag hos andra. Men vi behöver kunna prata om svåra ämnen. Kunskap är ofta nyckeln för att känna sig trygg och kunna ta emot andras reaktioner.

En väg till kunskap är att läsa på på egen hand. Det finns mycket att ta del av. Världshälsoorganisationen, WHO:s, rekommendationer för mediarapportering om självmord är lärorik för alla som använder sociala medier. Det handlar bland annat om att vara sparsam med detaljer om individer och att ha med information om vart man kan söka stöd.

Det är också stor skillnad på att prata om enskilda personer och om insatser man vill se.

En annan väg till kunskap är att ta del av andras retorik: lyssna in hur kunniga personer pratar och ta efter. Eller dela deras inlägg/ord. För vi behöver att ännu fler lyfter vikten av fler satsningar på suicidprevention.

Foto: privat